Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska språket — världsspråket framför andra - Avvikelser från det engelska högspråket - Amerikanskan — praktisk och okonventionell - Engelsk konst — engelska katedralbyggare och målare - Den medeltida byggnadskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
832 ENGELSK KONST
arbetar dock myndigheterna energiskt på att göra den
keltiska iriskan till det verkliga statsspråket. Den
engelska som talas på Irland och i Skottland har
emellertid sin speciella prägel och avviker ganska mycket från
det engelska högspråket. Både den irländska och den
skotska dialekten har en egen litteratur, som väl
försvarar sin plats i den engelska litteraturhistorien.
Vad menar man då med det engelska högspråket?
Det är den engelska som ursprungligen uppstått ur
(den angliska) East Midland-dialekten och som talas
av de bildade engelsmännen i London och södra
England. Men man skall akta sig för att tro, att det
egentliga Londonspråket är något högspråk. Det är en
dialekt, som i sin vulgäraste form kallas cockney. Det i
den populära uppfattningen mest typiska för denna är,
att den tappar bort h i början av ord men i stället
stundom sätter dit det framför ord som i högspråket
börjar med vokal.
Amerikanskan — praktisk och okonventionell
Engelska är modersmål för nära tre gånger så många
i Förenta Staterna som i själva England. Språket kom
till den nordamerikanska kontinenten i början av
1600-talet och har sedan dess erövrat så gott som hela
kontinenten utom det spansktalande Mexico och vissa
fransktalande delar av Canada.
Det allmänna amerikanska uttalet företer i fråga om
vokalerna vissa avvikelser från den sydengelska
normen. Medan r-ljudet i sydengelskan helt förstummats
eller övergått till ett s. k. vokalmummel i slutljud och
framför konsonant, finns i amerikanskan ett slags
r-ljud kvar. En annan viktig olikhet finner vi i ord av
typen ask, dance och half, där ett ä-ljud i amerikanskan
svarar mot ett brittiskt a-ljud.
Tryckfördelningen mellan stavelserna är jämnare
i amerikansk engelska, och det för med sig att
obetonade vokaler icke försvagas så starkt. Denna
företeelse jämte en ofta förekommande stark näsklang
(nasalering) hos vokalerna ger amerikanskan dess
karakteristiska släpighet, som av främlingen så lätt
tolkas som tecken på nonchalans och dryghet.
De praktiska amerikanerna har förenklat stavningen
av vissa ord och ordgrupper genom att införa
Ijuden-ligare beteckningssätt. Så skrivs t. ex. honor ’heder’,
theater och catalog för brittiskt honour, theatre och
catalogue.
De viktigaste skillnaderna mellan amerikansk och
brittisk engelska finner man inom ordförrådet.
Amerikanskan har bevarat många ord i en betydelse som
försvunnit ur det engelska skriftspråket. Sådana ord är
sick ’sjuk’ (brittisk engelska: ’illamående’; sjuk heter
där ill}, fall ’höst’ (med syfte på att löven faller då;
br.: autumn}. Men amerikanerna har också skapat
nya ord med en uppfinningsrikedom som är hart när
otrolig. Sådana helt nyskapade ord är rambunctious
’oregerlig’ och jazz.
Substantiv kan i amerikansk engelska förvandlas till
verb utan någon förändring i formen. Detta
förekommer även i brittisk engelska, men former som to
vaca-tion att ha ferier, av vacation ’ferier’ är typiskt
amerikanska.
Under det första världskriget hände det att
amerikanska och engelska soldater inte kunde förstå
varandra, när de träffades, men svårigheterna för bildade
människor i de båda länderna är små. Numera har
den amerikanska ljudfilmen erövrat en stor del av
världen och bidrar till att öka kännedomen om
amerikansk engelska i England.
ENGELSKA KATEDRALBYGGARE OCH MÅLARE
ENGELSK KONST. Konsten i England har
alltsedan den anglosaxiska tiden haft en egenartad
karaktär. Den har visserligen sällan varit självständig i
förhållande till det övriga Västerlandet, men den har
nästan alltid omformat de vägledande intrycken från
andra länder till utpräglat nationella former. Särskilt
starkt framträder denna nationella egenart i
högmedeltidens, den senare medeltidens och
reformationstidevarvets byggnadskonst, vars utvecklingsskeden
därför benämnes med stilbeteckningar som icke äger
tillämpning utanför Englands gränser.
Den medeltida byggnadskonsten
Anglosaxarnas byggnadskonst har efterlämnat
ganska många minnesmärken, mest kyrkobyggnader, av
vilka de äldsta ännu synes bevara romerska
traditioner i förenklad och förgrovad gestalt, medan de yngre,
vilkas byggnadssätt fortfarande är massivt och
slutet, visar kraftiga proportioner och en markerad
indelning av murytorna med lisener och rundbågar. Här
gör sig också reminiscenser från äldre eller samtida
träarkitektur gällande. På kyrkorna i Earls Barton och
Barton-on-Humber är fasadernas dekoration
efterbild-ningar av ramverk i trä, och torngluggarnas
kolonnetter ser ut som svarvade i trä. Både i plan och
uppbyggnad har dessa anglosaxiska kyrkor påverkat våra
äldsta stenkyrkor, bl. a. Sigtunakyrkorna.
Med de normandiska erövrarna spred sig norra
Frankrikes romanska stil över landet, snart ombildad
och utvecklad till en självständig engelsk-normandisk
stil. Stora och små kyrkor och borgar reste sina tunga
murmassor mot höjden. Kyrkoarkitekturen
kännetecknades av grova, gärna cylindriska pelare med
starkt framträdande geometrisk dekoration och trånga,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
