Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur — siare och skalder på Albions ö - Den viktorianska litteraturen - Esteter och imperialister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842 ENGELSK LITTERATUR
[makådi] hand blir historieskrivningen - i hans lysande
essäer och hans stora Englands historia - ett
förhärligande av den segrande liberalismen. Skotten,
puritanen och romantikern Thomas Carlyle [ka’lajl] riktar
däremot i sina historiska verk de mest våldsamma
angrepp mot samtidens otro och slapphet och ställer upp
foma tiders mandom som lysande föredöme, t. ex. i
Franska revolutionen och Fredrik den store. Ännu
skarpare blir motsättningen till samtiden hos den
störste av de talrika religiösa författarna, den s. k.
Oxford-rörelsens ledare J. H. Newman [njo’man], som
slutade som kardinal och vars självbiografi Apologia pro
vita sua är ett av tidens mäktigaste och vackraste
verk.
Hela denna aktuella problemdiskussion sysselsätter
i hög grad de egentliga prosaförfattarna. De två
ledande romanförfattarna, Charles Dickens (se d. o.)
och W. M. Thackeray [päk’ari], är inte minst gisslare
av sin tids lyten och laster. T. o. m. en sådan
harmonisk realist som den populäre Anthony Trollope
[tråFap] diskuterar politiska och religiösa frågor. Och
de talrika kvinnliga romanförfattarna lämnar många
Illustration ur Stevensons Skattkammarön, en klassisk
representant för den friska sjöroman som länge varit en specialitet
för den brittiska litteraturen. »Styrmannen förlorade taget
i vanten och störtade huvudstupa ned i vattnet».
bidrag till diskussionen, i första rummet George Eliot
(egentligen Mary Ann Evans), vars omfångsrika
produktion ger en skarpsinnig och måttfull analys och
kritik av det viktorianska England.
Även Charlotte Brontés [brån’ti] roman Jane
Eyre (1847) fick betydelse för kvinnoemancipationen.
Oberörd av tidens aktuella frågor skrev hennes syster
Emily Bronté en roman, Stormvindar, och intensivt
personliga dikter, som långt efter hennes död skänkte
henne berömmelse som en av Englands största
skalder.
Emily Brontè är undantaget som bekräftar regeln.
Behovet att kritisera och moralisera är eljest så
utbrett, att det gripit även en så egensinnig och
egenartad författare som George Meredith [mer’adip],
vars redan formellt svårtillgängliga romaner är
skapelser av en originell och subtil psykologisk moralist.
En annan originell särling var Samuel Butler, vars
romaner inspireras av motsatsen till det viktorianska
borgerskapet och till Darwins utvecklingslära.
Allt detta betydde ingalunda, att romantiken var
död. Den levde kvar i sinnena och representerades av
viktorianismens officielle lyriker, lord Tennyson. Men
även hans otroligt populära och omfångsrika diktning
dryftar allvarligt de sociala och religiösa problem som
med större skarpsinne, djupare psykologiskt intresse
och rikare omväxling debatteras i Robert Brownings
[bra’oning] dramatiska monologer och berättande
dikter, t. ex. Ringen och boken, och som också avspeglas
i Matthew Arnolds formklara och mångsidiga
kritik och poesi.
Esteter och imperialister
Kritiken av samtiden härflöt inte minst ur en äkta
romantisk ovilja mot det industrialiserade och
förborgerligade viktorianska Englands oskönhet som
upprörde konstnärer och diktare. I John Ruskins och
William Morris’ författarskap fick denna estetiska,
sociala och religiösa tidskritik sitt kanske mest typiska
uttryck. Meningsfränder fann de bl. a. i en grupp
målare och författare av den s. k. prerafaelitiska skolan
med diktare som Dante Gabriel Rosetti och hans
syster Christina Rosetti. Nära dem stod i början av
sin långa bana Algernon Charles Swinburne [-[soin’-ban],-] {+[soin’-
ban],+} syndens och frihetens vältalige sångare, rikare
på brusande melodier än på originella tankar.
Swinburnes förhärligande av skönheten, synden och
kärleken blev vägvisande för den starka estetiska
rörelse som satte sin prägel på engelsk litteratur i slutet
av 1800-talet. Dess mest kända representant var
Oscar Wilde [oaj’ld], den tragiskt förolyckade dandyn
och esteten, som på 1890-talet tjusade
londonsociete-ten med sin kvickhet i tal och skrift bl. a. i flera
komedier och romanen Dorian Gray’s porträtt. Rörelsens
verklige ledare var emellertid den kräsne kritikern
och virtuose stilisten Walter Pater [pejÄa].
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
