Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erasmus av Rotterdam — den störste humanisten - Humanist och journalist - En framstående pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85O ERASMUS
Erasmus av Rotterdam. Målning av Holbein 1523.
DEN STÖRSTE HUMANISTEN
ERASMUS AV ROTTERDAM föddes i
Rotterdam 1467 och dog i Basel 1536. Hans barndom var
ganska dyster. Som son till en präst hade han intet eget
hem utan uppfostrades i olika skolor och anstalter.
Han erhöll där grundlig klassisk bildning, och hans
goda begåvning gjorde sig snart gällande. Efter slutad
skolgång bereddes han av några gynnare tillfälle att
fortsätta sina studier i Paris. En förnäm engelsk
studiekamrat inbjöd honom till England, där han vistades
mellan 1498 och 1500. Det blev en viktig tid för
honom; här lade han grunden till sin livsåskådning,
delvis under inflytande av den betydande humanisten
John Colet och Thomas More, Utopias berömde
författare, som blev hans vän för livet. Även i
fortsättningen av sitt liv vistades Erasmus mycket på resor.
Han besökte bl. a. Frankrike, Nederländerna, England,
Schweiz, Tyskland och Italien. I Italien lade han av
munkkåpan - han hade från 15 års ålder varit
augu-stinmunk - och framträdde som ren humanist. Alla
anbud om fasta ämbeten avböjde han; han levde helt
för sitt författarskap.
Humanist och journalist
Erasmus’ viktigaste verk är hans översättning av
Nya testamentet från grekiska till latin (1516). Inte
minst betydelsefulla är de anmärkningar med vilka
han försåg översättningen. Man finner här en kritik
av kyrkans lära som beredde marken för
reformationen och upplysningen. På ett ställe skriver han t. ex.,
att »Kristus är den ende lärare, som blivit tillsatt av
Gud själv. En sådan myndighet har icke givits någon
teolog, någon biskop, någon påve eller furste.»
Andra skrifter av Erasmus, som blivit berömda och
påverkat den andliga utvecklingen, är Dårskapens lov
(1509) och Förtroliga samtal (1516). I den förra
boken låter han Dårskapen hålla lovtal över sig själv och
bevisa, att det är den som mänskligheten har att tacka
för sin lycka. Tonen är ironisk, och alldeles särskilt
märkbar blir satiren, när Erasmus kommer in på
kyrkan och alla de välsignelser hon har Dårskapen att
tacka för. - Förtroliga samtal innehåller en samling
dialoger, troligen tillkomna efter mönstret av den
an-tike författaren Lukianos’ »Samtal». Erasmus visar sig
här bl. a. vara en god realist; i en av dialogerna ger
han t. ex. en synnerligen levande och rolig bild av livet
på en dåtida tysk gästgivargård. Men även i detta
arbete svänger han satirens gissel över den mänskliga
dårskapen, över pilgrimsfärder, relikdyrkan,
avlats-handel, mässa, fasta och bikt.
Att det på botten av det uddiga skämtet dock låg
allvar och t. o. m. religiositet framgår av ett yttrande
som detta: »Jag biktar mig dagligen, men blott för
honom, som ensam kan befria från synd och som är
allsmäktig: för Kristus. Och det är icke lätt att bikta
sig för Kristus. För honom biktar sig endast den, som
av hjärtat ångrar sin synd.» Man kunde tycka, att
Erasmus borde blivit en god bundsförvant till Luther.
Men i verkligheten förhöll han sig ganska kylig till
reformatorerna. Han förutsade, att Luthers brytning med
kyrkan skulle innebära en splittring av den europeiska
kulturgemenskapen, och förutsåg de religionskrig som
utbröt kort efter hans död. Själv avskydde han den
högljudda förkunnelsen och den larmande striden och
föredrog ett liv i aristokratisk tillbakadragenhet. Sin
kamp ville han föra enbart som skriftställare. Otaliga
var de brev och skrifter som flödade från hans penna.
Han var ensam ett helt universitet - eller en hel
tidning. Med skäl har Erasmus kallats den förste
journalisten.
En framstående pedagog
I yngre år hade Erasmus en tid varit lärare, och att
han omfattat denna uppgift med personligt intresse
framgår av de skrifter om uppfostran som han
sedermera författade (Anvisningar för studier, 1511; Om
gossars tidiga uppfostran, 1529). Han fäster den
största vikt vid uppfostran och bildning: »Man födes icke
till människa, man bildas därtill.» Uppfostran skall
vara human, den skall icke bygga på fruktan för straff
utan på den mänskliga sympatikänslan. »Det första
steget till lärande är kärlek till läraren. Under tidens
lopp skall den gosse som först börjat älska
vetenskapen för lärarens skull sedan älska läraren för
vetenskapens skull.»
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
