Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV — en tragisk kungasaga - En duglig härskare — enligt modern historieforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854 ERIK XIV
Erik XIV uppvaktade åtskilliga europeiska furstinnor med
giftermålsanbud, men förgäves, trots att han utrustade
friare-beskickningarna med ståtliga porträtt av sin person i helfigur.
gångsrika försök att bringa reda i det kaos som Erik
XIV:s historia erbjudit.
En duglig härskare — enligt modern historieforskning
Först och främst står det numera klart, att Erik
XIV ägde framstående regentegenskaper och var en
mycket verksam regent. I sin inre styrelse strävade
han hänsynslöst efter att stärka kungamakten och
begränsa hertigarnas och adelns makt. Lydiga redskap
fann han i lågbördiga sekreterare, som helt hade
kungen att tacka för sin ställning. Den främste var hans
trogne rådgivare Göran Persson, som bl. a.
organiserade spioneriväsendet och tillvaratog Eriks intressen
i »konungens högsta nämnd» - en domstol som Erik
inrättat - och genom sin hårda framfart ådrog sig
adelns oförsonliga hat.
Från Gustav Vasa med hans fredliga statskonst
skilde sig Erik genom sitt förhärskande intresse för
utrikespolitikens vågstycken och hägrande
möjligheter. Största delen av hans regering var också uppfylld
av krig. I flera avseenden var Erik en nydanare inom
det svenska krigsväsendet. Han utkrävde rusttjänsten
av adeln strängare än förut skett. Pengar till kriget
sökte han få genom upparbetande av gruvor, särskilt
silverberget vid Sala, genom uppspårande av nya
malmstråk osv. En omfattande vapenfabrikation kom
till stånd: hillebarder tillverkades i Arboga, kanoner
göts i Kalmar och Stockholm, svavel och salpeter
in-förskrevs för att användas vid kruttillverkningen.
Befästningsarbeten utfördes icke blott vid de gamla
slotten Uppsala, Kalmar och Viborg utan även vid Reval
och Pernau i öster och vid Älvsborg, »nyckeln till
Västerhavet». Erik lade an på att skapa en effektiv svensk
här. Redan under de första åren av hans regering
ökades den inhemska hären från 13 900 till 24 500 man;
därtill kom utländska legotrupper till ett antal av
1 300. Härens utrustning, utbildning och organisation
moderniserades. Konungen övade själv sina »fänikor»
och gav sina officerare instruktioner, som vittnar om
att han var fullt förtrogen med tidevarvets krigskonst.
Personligen deltog Erik föga i de krig som fördes under
hans regering, och när det skedde, var hans insatser
av föga ärofullt slag. Då Erik med sin här 1563 låg
utanför Halmstad för att intaga staden, övergav han
plötsligt och oförklarligt armén - kanske svek honom
nerverna inför det avgörande provet.
I sin utrikespolitik avsåg Erik att ge Sverige ökad
maktställning inom östersjövärlden. I hans planer
ingick också att stärka den svenska handeln inom
Östersjön på bekostnad av Hansan och Lübeck. Skulle
dessas välde kunna knäckas, behövde Erik emellertid
också stöd hos någon av västra Europas
handelsmakter, t. ex. England. Detta var det viktigaste motivet till
Eriks energiska frieri till drottning Elisabet i England.
Denna plan kan sålunda icke, såsom vanligen skett,
avfärdas som ett hugskott eller en fix idé utan hade
en vittgående politisk innebörd. Såsom många andra
av Eriks planer och företag gick den engelska
friar-planen i stöpet. Eriks utrikespolitik med dess vida,
även handelspolitiska syften blev endast halvgj ort verk,
men i den låg, säger en författare, en kungstanke, som
i viss mån kom igen hos den störste politikern inom
hans släkt, Gustav II Adolf.
Förutsättningen för Eriks utrikespolitik var att det
välde, som Tyska orden byggt upp i de baltiska
provinserna, började falla sönder. Flera makter
konkurrerade om arvet: Sverige, Danmark, Polen och
Ryssland samt Eriks broder Johan. Farligast var Danmark,
som innehade Gotland och Ösel och genom ytterligare
förvärv nästan skulle ha inringat Sverige och gjort
den eftersträvade svenska kontrollen över
Rysslands-handeln omöjlig. Hertig Johan togs i fängsligt förvar,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
