Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskimåerna — människor i köldens rike - Diktare och sagorberättare - Köttfatets skapelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86o ESKIMÅERNA ________________________________________________________——––––––––
I sin vattentäta lättmanövrerade kajak rör sig eskimån nästan lika ledigt på sjön som på landbacken. Eskimåerna på
ovanstående bild har paddlat ut för att möta den danske polarforskaren Knud Rasmussens skepp. Som bekant förvärvade denne
under sin verksamhet på Grönland en enastående popularitet.
Diktare och sagoberättare
Eskimåerna äger stor poetisk begåvning, som
kommer till uttryck i deras sagor och sånger, där hela
deras livsuppfattning, deras kamp för tillvaron, deras
beroende av naturens mystiska makter återspeglas i
ett primitivt men gripande och färgrikt bildspråk.
Särskilt danska forskare, såsom Knud Rasmussen,
Peter Freuchen och Kaj Birket-Smith, har grundligt
studerat de olika sidorna av eskimåernas kultur, och
till deras arbeten hänvisas den som närmare vill lära
känna detta intressanta folk.
Se vidare artikeln Grönland.
KÖTTFATETS SKAPELSE
Det var en gång en stormfågel, som fick lust att
gifta sig med en människa. Han skaffade sig en vacker
sälskinnspäls, och då han såg dåligt skaffade han sig
också snöbrillor av valrosständer; han ville nämligen
göra sig så vacker som möjligt. Därefter for han i
människogestalt till människorna, tog sig en hustru och
reste åter hem med henne.
Stormfågeln fångade nu mycken fisk, kallade den för
ungsäl och forslade hem den till hustrun.
En dag tappade han sina snöbrillor, och då hustrun
nu fick se honom riktigt, började hon att gråta, ty hon
tycke, att han var fruktansvärt ful.
Men mannen endast skrattade: »Jaså! Du fick syn
på mina ögon? Ja — ja — ha — ha hah!» och så tog
han på sig snöbrillorna.
Men hennes bröder, vilka längtade efter systern, kom
en dag på besök, och då mannen var ute och jagade,
tog de henne med sig, när de återvände hem.
Stormfågeln blev förtvivlad, när han märkte detta;
han anade, att hustrun var bortrövad, och därför satte
han efter flyktingarna. Han svingade sina vingar med
väldig kraft, och slagen från dem födde en
fruktansvärd storm, ty han var en mäktig trollkarl.
Då stormen bröt ut, började kvinnobåten att ta in
vatten, men vindens styrka ökades mer och mer, ty
stormfågeln fördubblade sina vingslags hastighet.
Böljorna reste sig ur havet, vita av skum, och båten
höll på att kantra. Och då de andra, som satt i den,
anade att ovädret kom för kvinnans skull, kastade de
henne i havet. Hon grep efter relingen, men då sprang
farfadern fram och högg av hennes hand, och hon
drunknade.
Men när hon kommit till havets botten förvandlades
hon. Hon blev nu »Nerrivik», vilket betyder
»Köttfatet», som är härskarinna över alla havsdjur. När
människorna ej längre kan fånga sälar, far deras
andemanare ned till Nerrivik. Eftersom hon ju har
bara en hand, kan hon nämligen inte själv kamma sitt
hår. Andemanarna hjälper henne därmed, och till tack
skickar hon sälar och andra havsdjur upp till
människorna.
På detta sätt skapades havets härskarinna, och man
kallar henne Köttfatet, ty det är hon, som skänker
människorna deras föda.
Ur Grönländska myter och sagor,
upptecknade av Knud Rasmussen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
