Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism — diktaturstatens ideologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISMEN 913
. . . och den starke mannen i den strikta uniformen.
tionalister ur medelklassen, och det blev i huvudsak
dessa som kom att sätta sin prägel på rörelsen för
framtiden. Det ursprungliga programmet förändrades
genom en följd av beslut, och när den på lösa
idéströmningar uppbyggda rörelsen 1921 organiserades som
ett politiskt parti, skedde det i huvudsak på grundval
av ett nationalistisk-aktivistiskt program med ringa
anknytning till den äldre socialistisk-syndikalistiska
riktningen. Någon fast doktrin ägde dock inte partiet
vid denna tid. En sådan framträdde först efter 1925.
De befolkningsgrupper som närmast sökte sig till
den nya rörelsen härstammade till övervägande del
från den lägre medelklassen och från den stora och
olikartade grupp som kan betecknas som missnöjda
f. d. krigsdeltagare. Det program som förde samman
dessa grupper var varken de nationalistiska eller de
socialrevolutionära lärorna utan det handlingsprogram
som var gemensamt för alla grupperna. Handling till
varje pris blev fältropet, och handlingslusten leddes
snabbt in på en våldsam strid mot de socialistiska och
vänsterdemokratiska grupper som utmålades som
revolutionära förrädare och »kommunister».
Fascismens våldsbetonade väg till makten och
demokratins förvandling till diktatur bär helt
Mussoli-nis märke (se artikeln Mussolini). Sedan detta var
skett, kände man behovet av att erhålla en mer
enhetlig ideologi, och en sådan tillskapades också. Staten
upphöjdes till ett slags gudomligt väsen. Statshänsyn
måste gå före alla andra hänsyn. Den enskildes liv,
intressen, fördelar, önskningar, åsikter osv. måste i
allt böja sig för statens intressen. Uttydare av
statsviljan och i praktiken statens personifikation blev II
Duce [do’tje], ledaren, diktatorn. Det blev hans
uppgift att ständigt tillse, att staten, nationen befann sig i
ett »aktivt stadium». Staten uppfattades som en
levande organism, och den måste oavbrutet
manifestera sitt liv genom handling. De
demokratisk-parla-mentariska staterna betraktades som döda eller
döende stater.
Ur denna hållning härledde sig fascismens krigiska
inställning. Kriget betraktas icke som något ont utan
som en heroisk manifestation av högsta värde, »ett
dop till förnyelse och utveckling». Resultatet blev
Italiens överfall på Abessinien, deltagandet i det
spanska inbördeskriget, ockupationen av Albanien och
slutligen Italiens inträde i andra världskriget, nederlaget
och fascismens sammanbrott. Fastän det efter
nederlaget hade blottats en ohygglig bakgrund av
korruption, som skickligt hade dolts bakom en lysande
pro-pagandafasad, medförde Italiens hårdträngda
efter-krigsläge att vissa nyfascistiska stämningar har fått
ny vind i seglen. Dessa stämningar återkom först i en
rörelse, som kallades Uomoqualunque-rörelsen, och
denna rörelse efterträddes av Movimento socialo
ita-liano (italiensk social rörelse) som vid valen år 1948
vann 5 och 1953 29 mandat i deputeradekammaren.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
