Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kortfilmen och Sucksdorff - Filosofi — världen, vetandet och värdena - Filosofins historia i korta drag - Nyplatonismen - De kristna dogmerna i filosofisk belysning - Förnuftet och erfarenheten - Kunskapskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
948 FILOSOFI ___________________________________________
en begränsning. I våg efter våg av avtagande
verklighet strömmar tillvaron ut ur denna urkälla utan att
den själv därmed förlorar något av sitt innehåll. Den
närmaste »hyposta’sen» är idévärlden, därpå följer
»världssjälen» och slutligen sinnenas värld, som
förlorar sig i »materien», mörkret, frånvaron av
verklighet.
De kristna dogmerna i filosofisk belysning
När kristendomen, som ursprungligen spriddes
bland de lägre folkskikten, nådde upp till de
filosofiskt bildade, ställdes den inför uppgiften att i den
grekiska filosofins, främst då platonismens och
stoi-cismens begrepp genomtänka sitt intellektuella
innehåll. Så uppstod den s. k. patristiken, kyrkofädernas
kristna filosofi, som nådde sin höjdpunkt hos
Augustinus (se d. o.). Efter de lärda studiernas
återupp-blomstring och universitetens framväxt under
högmedeltiden uppstod skolastiken, som särskilt med
Aristoteles som sin store auktoritet sökte
intellektuellt klarlägga och genomlysa den kristna
»uppenbarelsen». Skolastiken var alltså bunden till vissa
dogmatiska förutsättningar men ansåg i regel, att det icke
kunde uppstå någon verklig konflikt mellan tro och
vetande, emedan båda ytterst stammade från Gud.
Det fanns dogmer, som var ofattbara för förnuftet och
icke skulle kunnat uppställas utan uppenbarelsen.
Men ingen dogm ansågs kunna strida mot förnuftet,
och många, t. ex. läran om Guds existens, om själens
odödlighet, om viljans frihet, ansågs vanligen
tillgängliga för rent förnuftsmässig bevisning. Skolastikens
störste filosof är Thomas av Aqu/no (se d. o.).
Pla-tonismen levde vidare i den medeltida mystiken’ hos
Mäster Eckart m. fl. (se Mystik).
Förnuftet och erfarenheten
Under senmedeltiden börjar klyftan mellan tro
och vetande att bli alltmer påtaglig och därmed går
skolastiken sin upplösning till mötes. Den nya
naturvetenskapen, den nya kopernikanska världsbilden och
en ny livskänsla bildar bakgrunden till de nya
filosofiska strömningar som kännetecknar renässansen. Ur
den nya naturvetenskapens världsbild växer på
kontinenten fram den stora rationalistiska metafysik, vars
främsta representanter är Cartesius, Spinoza och
Leibniz (se dessa ord). Med utgångspunkt från vissa
axiom, som betraktas som självklara, söker man mer
eller mindre med matematiken som förebild tänka
fram en sammanhängande åskådning om tillvarons
väsen och människans ställning i denna. Cartesius
bygger på så sätt sitt dualistiska, Spinoza sitt
monis-tiska och Leibniz sitt pluralistiska system. Samtidigt
grundlägges i England den s. k. erfarenhetsfilosofin
av Francis Bacon [bejTan], och alltmer radikala
konsekvenser av denna dras av Locke [låk’; se d. o.],
Berkeley [ba’kli] och Hume [hjo’m; se d. o.].
Ut
gångspunkten för denna filosofi är att allt vårt
vetande ytterst stammar ur sinnenas vittnesbörd;
det finns inga »medfödda idéer», ingen
förnuftskun-skap, som inte i sista hand härrör ur erfarenheten.
Medan Locke likväl anser sig böra bibehålla
begreppet »materiell substans» såsom orsak till
sinnesförnimmelserna, vill Berkeley visa, att »materien» icke
är något erfarenhetsbegrepp. Allt vad som faktiskt är
givet i erfarenheten är våra egna förnimmelser, som
enligt honom direkt framkallas hos oss av Gud i
enlighet med vissa bestämda lagar. Berkeley stryker
alltså begreppet »materiell substans» men bibehåller
or-saksbegreppet och begreppet »själen» eller »jaget».
Hume går ett steg vidare. Förhållandet orsak-verkan
är icke givet i erfarenheten; det enda vi verkligen
iakttar är att på ett skeende A (ofta) följer ett annat
B. Men vi kan därav inte dra den slutsatsen att så
(alltid) måste vara fallet. Likaså är »jaget» eller
»själen» inget erfarenhetsbegrepp utan blott en
beteckning för ett mer eller mindre fast förbundet »knippe
förnimmelser». Hos Hume utmynnar
erfarenhetsfilosofin i en radikal skepticism.
Kunskapskritiken
Den s. k. upplysningsfilosofin med Voltaire (se
d. o.) och Rousseau (se d. o.) i Frankrike, Lessing
(se d. o.) och Herder i Tyskland som sina främsta
representanter är snarast en litterär strömning, som
populariserar de resultat som föregående tänkare
ernått och gör dem till den bildade allmänhetens
egendom. Idéhistoriskt sett är den en företeelse av första
rang men i filosofins historia är den av underordnad
vikt. Den store filosofiske banbrytaren vid 1700-talets
slut är däremot Kant (se d. o.), vars Kritik av det
rena förnuftet utkom 1781 och som hade ett
inflytande på senare filosofi - positivt och negativt
-som knappast kan överskattas. I viss mening är Kants
filosofi en syntes mellan den rationalistiska
metafysiken och den engelska erfarenhetsfilosofin. Det
fasta sammanhang i rum, tid och kausalitet, som vi
återfinner hos tillvaron beror enligt Kant icke på
denna själv utan på våra kunskapsformer, som på
detta sätt skapar sammanhang och ordning. Den värld
naturvetenskapen bygger upp är en aktiv skapelse av
vår erfarenhet och vårt tänkande, som därvid arbetar
med vissa för dem konstitutiva former. Vi kan därför
aldrig veta, hur verkligheten i och för sig (»tinget i
sig») är beskaffat - vår kunskap är begränsad till
fenomenvärlden. All metafysik i ordets gamla
klassiska mening blir därför enligt Kant omöjlig. Han
söker även på negativ väg visa detta genom att påvisa,
att vi alltid invecklar oss i olösliga motsägelser
(»an-tinomier») när vi söker besvara de metafysiska
frågorna. På visst sätt modifieras likväl denna
ståndpunkt i Kants moralfilosofi. I pliktkänslan
(samvetet) ser han en uppenbarelse av en högre verklighet,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
