Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland — »de tusen sjöars land» - Kustbygden — Finlands huvudbygd - Finska Lappland - Jordens skörd och skogens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
954 FINLAND ________________________________________
fyllda och igenvuxna; i inlandet intar de en
sjättedel av arealen. Det inre Finland gör därför skäl för
namnet »de tusen sjöars land», men i verkligheten
torde de tusen sjöarna uppgå till ca 40 000. Vad som
inte är sjö, är skog. Endast som små gläntor här och
var ligger ängsmarker och åkrar utspridda i
skogslandet, och bebyggelsen är gles, ungefär som i de inre
delarna av södra Norrland. De många löv- och
barrskogsklädda höjderna och åsarna, som speglar sig i
stilla insjövatten, skänker många trakter stor
naturskönhet, och Pun’kaharju och Kangzsalaåsen har
blivit berömda mål för turisttrafiken, där de slingrar sig
fram mellan sjöarnas blanka ytor.
Det inre Finlands i stort sett flacka terräng, som
genomdrages av sprickor i berggrunden, upprensade och
vidgade av isen, har lyfts upp i nordväst genom
landhöjningen efter istiden; SaFpausselkä och övriga
morän- och grusåsar som avlagrats i söder har dämt upp
dalgångarna och sjöbäckena har stjälpts över mot
söder. Därav kommer det sig, att platåns sjöar har sin
största utbredning i söder och att deras
höjdskillnader endast uppgår till något tiotal meter.
Endast ett tunt moränlager täcker berggrunden i
större delen av det inre Finland, och någon större
bördighet utmärker ej denna grusiga urbergsmorän;
leror är sällsynta, odlingsbara torvmossar vanligare.
Här tillkommer samma faktorer som försvårar
jordbruket i det inre av Nordsverige: det hårda klimatet.
Frostfaran spelar en stor roll. Ingenstans på sjöplatån
är man säker för sommarnattfroster, och odlingen
måste koncentreras till mera riskfria terrängavsnitt.
Bäst är höjdernas sydsluttningar, medan i
dalbottnarna endast sjöomgivna uddar och öar tagits i
anspråk. Gårdarna ligger ofta högt, medan dalbottnarna
med deras frostlänta mark upptas av äng. Här lever
också ännu kvar, om än i ringa skala, det urgamla
svedjebruket, som även i Sveriges skogstrakter en gång
var det ursprungliga jordbruket.
Kustbygden — Finlands huvudbygd
Söder och väster om sjöplatån ser naturen
annorlunda ut. Den mäktiga dubbla eller tredubbla
randåsen Salpausselkä, som genomdrager södra Finland
från Hangö upp till Jo’ensuu och som bildades under
ett långvarigt stillestånd i inlandsisens avsmältning,
begränsar kustlandet vid Finska viken mot norr.
Utanför denna isrand avsattes på den dåtida havsbottnen
mäktiga sand- och lerlager, som fyller igen sänkorna
och som gjort denna del av Finland till ett
jordbruksland, jämförbart med Norrlands sydliga kustbygder
eller vissa mellansvenska slättområden. I öster är
terrängen flackare, mot väster blir den mera småkuperad,
och här utbreder sig särskilt i sydväst en rikt utbildad
skärgård: Ålands och Åbolands arkipelager som starkt
påminner om Stockholms skärgård.
Kustlandet vid Finska viken är Finlands huvudbygd
med den största åkerarealen, de tätaste bygderna och
de största städerna och industriorterna. Det innefattar
också de förnämsta svenskbygderna. I dessa landskap,
Åland, Egentliga Finland och Nyland, finner vi
urgamla kulturbygder med stora herrgårdar och byar,
medeltida kyrkor och borgar.
Kustbygden vid Bottenhavet och Bottniska viken har
åter annat kynne. Den österbottniska kustslätten liknar
i hög grad Västerbotten och är mera jämn än övriga
delar av Finland. Den i sig själv mycket plana
bergytan täcks av mäktiga lager av lera, vars bördighet är
grundvalen för ett omfattande jordbruk.
Spannmålsodlingen går också långt mot norr i Österbotten, och
vasaråg har av ålder haft gott rykte. I motsats till
södra Finland men alltjämt i god överensstämmelse
med norrlandskusten är Österbotten övervägande ett
land med medelstora bondgårdar, vilkas ägare många
gånger gjort betydande insatser i landets både äldre
och nyare historia.
Finska Lappland
Nordligaste Finland, omfattande norra delen av
Österbotten och Lappland, är liksom det svenska
Lappland ett glest befolkat land av skogar, mossar och
fjällhedar och inrymmer de högst belägna delarna av
Finland. Medan endast enstaka höjder i Sydfinland
når upp över 200-300 m, möter vi här många höjder
som når 500-700 m ö. h., och i den flik som skjuter in
mellan Sverige och Norge ligger Finlands högsta berg,
Hadtiatunturi (1 324 m), som tillhör den
skandinaviska fjällkedjan. Stora renbetesmarker utbreder sig
mellan Muonio och Tana älvar och ryska gränsen. Norr
om Ra’ututunturi (546 m) och Saariselkä (719 m)
börjar terrängen slutta mot Ishavet, där området
mellan Jakobs älv och Fiskarhalvön, det s. k.
Pet’samo-området, 1944 avträddes till Sovjetunionen.
Jordens skörd och skogens
Mer än hälften (57,4 %) av Finlands befolkning
lever av jordbruket och dess binäringar, ehuru
åkerarealen blott uppgår till 7,7 % av hela landarealen. De
flesta jordbruken är småbruk, stora gårdar finns bara
i Egentliga Finland, Nyland och södra Tavastland.
Spannmålsodlingen spelar därför en mindre
framträdande roll. Veteodlingen, som ökat starkt under de
senaste årtiondena, täcker i stort sett behovet, likaså
råg- och kornodlingen. Havre intar en femtedel av
åkerarealen; även potatis och rotfrukter odlas i rätt
stor skala. Viktigare än denna produktion är dock
odlingen av hö och andra foderväxter, vilka är
grundvalen för en omfattande boskapsskötsel. Finland hade
1950 427000 hästar, 1844000 nötkreatur (därav
1 135 000 mjölkkor), 1 329 000 får, 470 000 svin och
5 076 000 höns. Mjölkproduktionen intar första
rummet, och under normala förhållanden exporterar
Finland betydande mängder smör och ost; den finska
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
