Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands konst — en jordbunden konst - Nyare byggnadskonst - Bildkonsten i nyare tid - Finlands skulptörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
964 FINLANDS KONST _________________________________
ditioner levde kvar i begåvade bondemästares
dekora tionsmålningar i kyrkor ända fram till 1800-talets
början.
Nyare byggnadskonst
En rikare konstutveckling börjar först efter 1809
och tidigast inom arkitekturen. Redan på 181 o-talet
började den framstående arkitekten J. C. L. Engel
sin verksamhet i den nya huvudstaden Helsingfors,
vars stadsbild ännu domineras av hans ståtliga
empire-byggnader med Nikolaikyrkan, statsrådsborgen och
universitetshuset, enhetligt grupperade kring
Senatstorget. Den senare 1800-talsarkitekturen är svag och
osjälvständig, till dess vid århundradets slut en
romantiskt nationell byggnadsstil bryter igenom. Dess
främsta företrädare är Eliel Saarinen, Armas Lindgren
och Lars Sonck. Deras byggnadssätt var tungt och
massivt, de använde gäma granit som
byggnadsmaterial och former ur den folkliga
timmerbyggnadskonsten, omdanade efter stenens anspråk, för fasadernas
utsmyckning. Redan tidigt (som i Saarinens byggnad
för centralstationen i Helsingfors, 1907-14)
anordnades fasaderna på ett sätt som stod i naturligt samband
med konstruktionen och med stenens karaktär.
Därmed hade den moderna tidens byggnadssätt redan
förebådats, och steget var inte långt till funktionalismen,
som vid 1920-talets slut slog igenom och som i
Finland har tillämpats på ett fritt, fantasirikt och
konstnärligt sätt av arkitekter som Alvar Aalto, t. ex. i
Pemar sanatorium, och Erik Bryggman i Åbo
krema-torium.
Bildkonsten i nyare tid
Målarkonsten nådde först under 1800-talets senare
del en rikare utveckling, fastän enskilda målare av
konstnärlig betydelse såsom Alexander Lauréus och
G. W. Finnberg uppträtt redan under århundradets
förra hälft. En romantisk folklivsskildrare var R. W.
Ekman, en skicklig landskapsmålare av
Düsseldorf-skolan var Werner Holmberg. Albert Edelfelts
framgångar i Paris omkring 1880 väckte hans
landsmäns uppmärksamhet för den franska konstens
betydelse som uppfostrare och förebild. Själv skapade sig
Edelfelt en ställning som en av Finlands främsta och
populäraste målare. Stor framgång vann han som
historiemålare redan 1877 med sin i otaliga
reproduktioner spridda Drottning Blanka. Senare följde han
närmare det franska friluftsmåleriets linjer men utan
egentlig anslutning till de nya strömningarna. Hur
betydande han var som porträttmålare visar det
berömda porträttet av Pasteur. Edelfelt gjorde en stor insats
som kongenial illustratör av Runebergs diktverk.
Även den följande målargenerationen är i grunden
beroende av franska förebilder, fastän de liksom
arkitekterna omkr. 1900 övergick till ett nationellt
romantiskt uttryckssätt. Banbrytande för denna rörelse
var Axel Gallen-Kalzlela, som i många målningar
över motiv ur Kalevala prövade en ålderdomlig,
primitiv och uttrycksfull stilisering. Finsk natur och finskt
vardagsliv skildrades av Eero Järnefelt och Pekka
Halonen i en rättfram, kärvt saklig stil, vars
nationella särdrag ligger mera i lynnet än i formgivningen.
Utanför den nationella riktningen ställde sig den i
Frankrike skolade målarinnan Helene Schjerfbeck,
som sedan i självvald isolering och med sträng
självkritik, ända till våra dagar nästan obeaktad,
utvecklade sin konst till utomordentlig intensitet i både färg
och själsskildring.
Sekelskiftets symbolism representerades av Magnus
Enckell, som sedan trädde i opposition mot de
litterära och även mot de nationella tendenserna. Hugo
Simberg var en drömmande och egenartad målare,
vars fantasi gärna kretsade kring dödsmotivet och vars
färg har en glödande intensitet. I små akvareller och
grafiska blad gav han uttryck åt en underfundig, naiv
symbolism med ett grunddrag av en smula bitter
humor. I målningarna i Johanneskyrkan i Tammerfors
visade han en dekorativt nybildande uppfattning i
jugendstilens anda.
Ett inslag av äkta och ursprunglig primitivitet, av
bondens drastiska fantasi och berättarförmåga fick
den nationella riktningen med Juho Rissanens
målningar, som också har en kraftfullt dekorativ hållning.
Det moderna måleriet i Finland står ovanligt
självständigt i förhållande till föregångsmännen ute i
världen. Bland dess främsta konstnärer är Tyko
Salli-nen, vars målningar har en trotsig och våldsam
ut-tryckskraft, Marcus Collin, en dramatisk, gäma
burlesk berättartalang med dyster grundstämning, Alvar
Cawén och Jalmari Ruokokoski. Hos alla dessa
möter man en förening av tungsinne och hetsighet, en
kolorit där det lergrå och lerbruna spelar betydande
roller, en energi i handlaget som ger penselföringen
något av yxhuggens rytm.
Finlands skulptörer
Finlands första mera betydande skulptör i nyare tid
var nyklassikern Erik Cainberg vid 1800-tales början;
den nyklassiska traditionen hävdades av Walter
Runeberg ännu vid århundradets slut. Skolad i den
franska realismen, liksom Edelfelt, var hans samtida Ville
Vallgren, vars skulpturer har ett sirligt behag. En
ovanlig naturbegåvning är bondeskulptören Hannes
Autere, en drastisk berättare i träreliefer och
samtidigt en oskolad men fängslande målare. En
monumentalskulptör med ovanlig kraft och egenart,
otvivelaktigt den främste bildhuggaren i Finlands
konsthistoria, är Väinö Aaltonen, som gärna arbetar med tunga,
rundade former och kolossala dimensioner. Ett
besläktat uttryckssätt möter hos den framstående
djurskulptören Jussi Mäntynen.
Se även planscherna mot s. 968 och 969.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
