Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur — från Runeberg till Sillanpää - Litteraturen till en början svenskspråkig - Den finlandssvenska litteraturen - Diktare kring sekelskiftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g66 FINLANDS LITTERATUR
FRÅN RUNEBERG TILL SILLANPÄÄ
Finlands litteratur. Man kan inte tala om
ett självständigt litterärt liv i Finland förrän på
1800-talet. De författare som framträdde under föreningen
med Sverige hade visserligen ofta en egen stämma att
spela, men den smälte utan vidare in i den stora
svenska orkestern. Det gäller diktare som Frese, Creutz
och Franzén. Men när Finland 1809 lösslitits från
Sverige, måste en självständig kultur byggas upp på
andra sidan Bottenhavet, om inte landet skulle
nedsjunka till en rysk provins.
Litteraturen till en början svenskspråkig
Detta var alltså utgångspunkten för en inhemsk
litteratur i Finland. Men då kulturens språk alltjämt var
svenska, blev också litteraturen till en början
svenskspråkig, fastän den uttryckte hela Finlands nationella
medvetande. Det blev landet förunnat att i rätta
ögonblicket få en stor skald, som förkroppsligade en hel
generations strävan och som lugnt och okuvligt
erövrade en plats åt Finland i världen, nationellt och litte-
rärt. Det var Johan Ludvig Runeberg (se d. o.), vars
verksamhet till största delen infaller på
1830-50-talen.
På samma nationella ståndpunkt stod Zacharias
Topelius (se d. o.), Runebergs yngre samtida, mindre
betydande som skald men minst lika populär i både
Finland och Sverige. Han kände sig som finne och
ville i sin diktning föra Finlands talan i dess helhet.
Ännu ett namn från denna äldre period i Finlands
litteraturhistoria må nämnas. Josef Julius Wecksell
var en sällsynt företeelse i den svenska litteraturen:
en stor dramatisk begåvning. Hans drama Daniel Hjort
(1862) gav rika löften. Kort efter dess fullbordande
drabbades dock författaren av en obotlig
sinnessjukdom, som för alltid lamslog hans produktion.
Topelius avled först 1898, men redan ett par
årtionden dessförinnan hade det finska språket börjat hävda
sig kulturellt och litterärt, och alltsedan dess går
Finlands litteratur i två strömfåror, en finsk och en
svensk.
Den finlandssvenska litteraturen
Vi håller oss först till den finlandssvenska
litteraturen, som ju av många skäl ligger oss närmast. När
den fram emot 1800-talets slut framträder i allt rikare
utprägling, är den inte såsom hos Runeberg och ännu
Topelius hela landets tolk. Den utgår från och vädjar
till den svenska folkstammen i Finland. Naturligtvis
har den fortfarande många rent finska och ännu fler
allmänt finländska inspirationskällor, liksom den
också, då den når konstnärlig betydenhet, har ett budskap
till publiken i Sverige. Då hör den till den svenska
litteraturens historia, vilken inte är detsamma som
Sveriges litteraturhistoria.
1880-talet, som ju var en jäsnings- och
nydaningstid i skandinavisk litteratur, gick inte heller Finland
spårlöst förbi. Det främsta namnet på den svenska
sidan var där Karl August Tavaststjerna. Han
företräder litterärt ett genombrott i Finland, som på andra
områden representeras av namnen Söderhjelm,
Edel-felt, Gallen-Kallela, Sibelius. Utan tvivel en av de
mera betydande nordiska 80-talsförfattarna,
splittrades han dock av mångskriveri och inre tvedräkt och
dog vid knappt 38 års ålder. Sitt bästa har han gett
i frisk och påtaglig naturdiktning, främst havslyrik.
När Topelius och Tavaststjerna med två veckors
mellanrum avled 1898, troddes det, att den svenska
dikten för alltid tystnat i Finland. Till allmän
överraskning framträdde i stället en hel rad ypperliga
poetiska förmågor. Och den raden fortsätter än i dag. I
denna stund kan det sägas, att Finlands svenskar med
en folkmängd på ungefär en 20-del av vår egen under
de senaste 40 åren gjort en betydelsefull, i vissa fall
banbrytande insats i svensk litteratur.
Diktare kring sekelskiftet
En av dem som väckte uppmärksamhet kring
sekelskiftet hade redan på 90-talet en produktion bakom
sig. Det var Mikael Lybeck. Hans bestämmande
litterära intryck kom från det norska åttiotalet: Ibsen
och Kielland. Den enskildes etiska problem låg honom
om hjärtat, ofta tillspetsade till kamp mellan
ohämmad sinnlighet och human godhet. Han skapar den
konstnärliga, moderna svenska prosastilen i Finland.
Han fångar något av det innersta i ofärdsårens
stämning i ett par monumentala symboler (dikterna
Klock-bojen och Trötta träd}.
Flera sedermera kända diktare debuterade omkring
sekelskiftet. Hjalmar Procopé hade lärt mest av de
stora svenska 90-talsdiktarna (Heidenstam och
Frö-ding). Han hade ett äkta, rörligt och mottagligt
diktartemperament men ägde inte något större mått av
formell originalitet. Jacob Tegengren är en produktiv
diktare med vek och drömmande läggning. Han har
sitt strängt begränsade område i naturlyriken (det
svenska Österbotten), ofta fördjupad till religiös
meditation eller psalm. Det svenska Finlands diktare
framför andra är Arvid Mörne. Han förkroppsligar
som ingen annan den finlandssvenska stammens
strävan, drömmar, kamp och besvikelser, men han har
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
