Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur — från Runeberg till Sillanpää - Den finlandssvenska litteraturen - En av den svenska litteraturens ursprungligaste diktarbegåvningar - Modernisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
968 FINLANDS LITTERATUR ___________________________
diktformernas lagar. Edith Södergran är den stora
portalfiguren till 20-talets märkligt rika lyriska
blomstringsperiod och därmed till den lyriska
modernismen inte bara i Finland utan också — vilket med
åren har blivit allt tydligare - i Sverige.
Det var som antytts inte lika tydligt från början, att
Edith Södergrans insats var någonting av en mutation
i svensk poesi. Den som tidigast såg hennes
epokgörande betydelse var Hagar Olsson, som redan omkring
1920 var i full färd med att organisera en rörelse kring
den ensamma skaldinnan. Hagar Olsson hade
debuterat som skönlitterär författarinna på 1 o-talet, men
under den följande perioden gjorde hon sin mest
vägande insats som kritiker och essäist och som den
frambrytande nya diktens varmhjärtade, outtröttligt
entusiastiska propagandist. Ganska snart blev det dock
tydligt, att hennes egenart var svår att utan vidare
förena med de övriga modernisternas. Hon blev
småningom mera isolerad än hon hade tänkt sig, men hon
fortsatte att ge värdefulla impulser med sin kritik - och
framför allt gick hennes egen diktning mot
fördjupning och mognad. Efter 20-talets lidelsefulla
debattböcker och tidspräglade skådespel följde romaner som
Chitambo (1933) och Träsnidaren och döden (1940),
där en mystik av starkt personlig färgning alltmer
tränger i förgrunden. Det betyder inte att hon har
förlorat sin gamla stridbarhet, men väl att
tyngdpunkten i hennes gärning med åren har förskjutits från
den utåtvända tidskritiken till ett inåtvänt lyssnande.
Modernisterna
Den finlandssvenska modernismens födelseår är
1922, då tidskriften Ultra gjorde sin korta men
betydelsefulla insats för att samla de nya krafterna. Då
hade Elmer Diktonius redan debuterat, och under
de följande åren avslöjade han sig snabbt som Edith
Södergrans främste arvtagare. I motsats till flertalet
av de finlandssvenska författarna kom han ur en
proletär eller halvproletär miljö, och hans diktning bars
av en våldsam revolutionär kraft; i hans 20-talslyrik
förenas konstnärlig och social radikalism till en
explosiv laddning, en mustig och färgstark helhet som
gjorde ett starkt intryck inte minst på de unga
arbetar-författama i Sverige (»fem unga»). Senare har
Diktonius låtit den vulkaniska sidan av sitt temperament
komma till uttryck i några prosaböcker, främst det
djärva och fräna experimentet Janne Kubik, »ett
träsnitt i ord», medan andra egenskaper mer och mer
tryckt sin prägel på hans lyrik: främst en samtidigt
mjuk och sträv naturkänsla, en »allömhet» som låter
honom skriva dikter på linjen från Runeberg och
Möme - utan att han för den skull uppger det minsta
av sin djupa och kraftfulla egenart.
Den äldste bland modernisterna är Gunnar
Björ-ling. Han är också den som har haft svårast att nå
kontakt med publiken, vilket sammanhänger både
med att han har velat gestalta en subtil och
komplicerad livsfilosofi och med att han därvid har sett sig
nödsakad att tillgripa en stil med häftiga förkortningar
och ingrepp i det normala språkbruket. Småningom
har dock hans »obegränsningstanke» och hans envetet
originella form tillvunnit sig allt flera beundrare;
särskilt hans besjälade naturlyrik från senare år har
därvid hjälpt till att bryta motståndet. Numera framstår
Björling som hela den svenska modernismens
ålders-president och som en klassiker bland »diktarna av den
svåra skolan».
Det sista uttrycket härstammar från Rabbe En’ckell,
den yngsta i 20-talets kärntrupp och med åren
kanske den allra mest uppmärksammade. Han är ytterst
mångsidig: lyriker, dramatiker, kritiker och fin
prosapsykolog, men också målare och originell
konstteoretiker. Som poet började han i en miniatyrstil,
som efter hand har visat oanade
utvecklingsmöjligheter. Den monumentala storheten nådde han med
Andedräkt av koppar (1946) och i en rad versdramer
med klassisk anknytning. En mörk livserfarenhet har
sprängt den ursprungliga begränsningen i hans dikt,
men vid sidan av den bittra analysen och den stoiska
meditationen kan han ibland ännu finna förtätade
uttryck för den lyckokänsla som gav hans ungdomslyrik
en oemotståndlig, fjärilslätt charm. - Rabbe Enckells
bror Olof Enckell, litteraturprofessor i Helsingfors,
har gjort sig känd som stilsäker romanförfattare och
reseskildrare, men kanske främst som modernismens
förste vetenskaplige historiker.
Till modernisterna hör ytterligare den fine lyrikern
och aforistikern R. R. Eklund, den tragiskt inkrökta
men intensiva skaldinnan Kerstin Söderholm och
Henry Parland, kretsens underbarn och alltför snabbt
släckta stjärnskott, död vid 22 års ålder. Två yngre
bröder till den sistnämnde, Ralf och Oscar Parland,
har senare gjort sig kända som författare, den förre
som intressant lyriker och den senare som
romanförfattare med bred och djup människokunskap. Den
främste prosaförfattaren från senare år är annars
Tito Colliander, av vars många böcker Korståget
(1937) intar en rangplats som den måhända mest
betydande finlandssvenska romanen. Vid hans sida kan
nämnas den karelskt inspirerade Göran Stenius, den
vibrerande känsliga novellisten Mirjam Tuominen och
den mångsidigt verksamme Walentin Chorell,
åtminstone i Sverige mest känd för sitt skådespel Fabian
öppnar portarna.
Två kvinnliga diktare står både som lyriker och som
prosaister i allra främsta ledet: Solveig von Schoultz
och Eva Wichman. Över huvud har den
finlandssvenska berättarkonsten småningom fått en större
bredd än någonsin tidigare, trots att de betydande
namnen är relativt få om man jämför med lyriken;
nämnas bör ytterligare Sally Salminen, Anna
Bondestam, Marianne Alopæus och Viveca Hollmerus.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
