Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar — ur fiskarnas liv - Hur fiskarna simmar - Fiskens färg - Hur gamla blir fiskarna? - Giftiga fiskar - Känsel, smak och lukt - Fiskarna är närsynta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
980 FISKAR __________________________________________
flykt genom slag med fenorna i luften är det således
ej frågan om. Han sticker upp huvudet ovan ytan,
spänner ut de stora bröstfenorna, slår några kraftiga
slag med stjärten och skjuter upp i luften i elegant
glidflykt, som, om vinden är förmånlig, kan räcka
några hundra meter framåt, innan han åter tar vatten.
Fiskens färg
Fiskarnas i regel slemmiga yta består av en tunn
ytterhud eller epidermis och därunder den tjockare
läderhuden. I denna senare ligger färgcellerna, svarta,
gula eller röda. De är rikt grenade celler,
innehållande de olika färgämnena i form av korn, som kan
förskjutas inom cellerna. Tack vare detta kan många
fiskar skifta färg, alltså anpassa sig efter underlaget
eller omgivningen och göra sig mer eller mindre
osynliga. En flundra på vit sandbotten antar snart sandens
ljusa färg, överflyttad på mörk slambotten mörknar
den också snabbt. Silverglansen hos fiskarna
framkallas av ett lager fina guaninkristaller under fjällen.
Hur gamla blir fiskarna?
Av särskilt intresse är fjällen hos benfiskarna. De
ligger i rader i sina fickor och är i regel så stora, att
de täcker varandra taktegelformigt. Tack vare den
olika tillväxten under sommar och vinter bildas på
fjällen på varandra följande sommar- och
vinterringar, och man kan därför också med tillhjälp av fjällen
bestämma fiskarnas ålder. På ett laxfjäll kan man
avläsa inte blott åldern utan även hur många år dess
bärare levat som unge i sin födelseälv, hur många år
den levat ute i havet och om den lekt en eller eventuellt
flera gånger. Hos fiskar med obetydligt utvecklade
fjäll, t. ex. rödspättan, laken och ålen, plockar man i
stället fram hörselstenarna eller otoliterna (dvs.
jäm-viktsstenarna) från innerörat för åldersbestämning.
Även dessa har nämligen markerade årsringar. Bland
våra nordiska fiskar växer laxen snabbast. Redan 5 år
gammal kan den uppnå en vikt av 15 kg eller mera.
Även gäddan och gösen växer relativt snabbt. De stora
gammelgäddorna är nog i regel inte så gamla, som
man gärna vill föreställa sig. ÅförGochèraxen-fiskarna
visar ofta dålig tillväxt, likaså abborren. Det händer
ej sällan, att en abborrpinne på 20 cm kan vara tio år
om inte mer. Den dåliga tillväxten kan bero på
nä-ringskonkurrens. Den föda ett vatten producerar är
inte alltid tillräcklig för fiskbeståndet. Gallras detta,
så att stammen blir mindre, kan tillväxten och vikten
per fiskindivid öka.
Giftiga fiskar
Endast i undantagsfall har fiskarna liksom ormarna
ett giftigt bett. Den med ålen besläktade mur än an är
emellertid försedd med en giftficka i gommen, som
tömmer sig längs ett par av de skarpa haktänderna,
då han hugger. Flertalet giftiga fiskar har giftkörtlar
vid basen av skarpa taggar på gällock eller i främre
delen av ryggfenan. De styva, nålvassa gifttaggarna
har ibland fåror, genom vilka giftet sprutas in i såret,
om man oförsiktigt tar om fisken och sticker sig på
taggarna. Giftet föranleder ofta smärtsamma och
svår-läkta inflammationer. Bland våra nordiska fiskar är
fjärsingarna sådana s. k. äkta giftfiskar, och de
bereder ofta våra fiskare obehag med sina giftiga stick.
Sedan gammalt är känt, att ålen har giftigt blod.
Det gäller ej blott vår vanliga ål utan även många av
hans släktingar. Ålblodet innehåller ett starkt
verkande giftämne, närbesläktat med ormgift. Vid
uppvärmning till 60 å 70° förstörs giftet och det innebär
därför ingen fara att njuta av den uppskattade fisken
anrättad i olika former.
Känsel, smak och lukt
Experiment och iakttagelser talar för att fiskarna
har ett särskilt känselsinne för beröring med fasta
kroppar. Det är olika utbildat hos olika arter och har
i allmänhet sitt säte i olika delar av huden, t. ex. i
munnen, i skäggtömmarna eller i fenstrålarna.
Fiskarna reagerar även för vattnets temperatur.
Karakteristiskt för de flesta fiskar är det s. k.
sidolinje-organet, som är utomordentligt känsligt för
strömmar och tryckförändringar i vattnet. Det består av
små sinneskroppar belägna i hudkanaler på huvudet
och längs en linje av kroppens sidor. Smakorganen är
likartade små sinneskroppar i munnens slemhinna, på
skäggtrådar och ibland t. o. m. på fenorna.
Luktorganen eller näshålorna mynnar framför ögonen med en
dubbel öppning på vardera sidan av huvudet. Frågan
om fiskarna verkligen kan känna lukt var länge
besvärlig att experimentellt fastslå på grund av svårigheten
att hålla isär lukt- och smakintryck. Numera anser
man dock, att fiskarna har ett välutvecklat luktsinne.
Hajarna t. ex. kan uppspåra ett utkastat köttstycke
på så stort avstånd, att syn- eller smakintryck därvid
är helt uteslutna.
Fiskarna är närsynta
Ögat har en välutvecklad klotrund lins, vilken dock
icke som hos högre stående djur kan förändra sin
form. Ögat är inställt för närseende. Vid seende på
längre avstånd flyttas linsen närmare näthinnan.
Fiskarna har dock svagt utvecklad
ackommodationsförmåga och på grund av vattnets ofta ringa
genomskinlighet skulle långsynthet ej heller kunna utnyttjas.
Många djuphavsfiskar har egendomliga ögon. En
jättestor lins och starkt rörformigt förlängda
ögon-bägare utmärker dessa s. k. teleskopögon. De kan
uppfatta även det svaga ljuset på djupt vatten och är
sannolikt även särskilt anpassade för att förnimma
rörelser i vattnet. Många fiskar från de stora djupen
eller från alltid mörka sötvattensgrottor är helt blinda
med ögonen starkt reducerade.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
