Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flaubert, Gustave — en romankonstens stormästare - »Madame Bovary — det är jag!» - Flykt till det förgångnas prakt och fortsatt vidräkning med fulheten i samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I008 FLAUBERT
Gustave Flaubert var en utomordentligt kräsen stilist. Det
berättas att han kunde tillbringa en arbetsdag med att sätta ut ett
kommatecken, som han efter ytterligare en dags övervägande
strök ut igen. Han ville ha satsrytmen så fulländad som
möjligt och brukade pröva sina meningars klang genom att läsa
dem högt för sig själv.
EN ROMANKONSTENS
STORMÄSTARE
Flaubert [flåbäT], Gustave (1821-80) var en
författare med djupa rötter i romantiken - och har
likväl betecknats som den moderna franska realismens
grundläggare. Son till en läkare, »förde han pennan
som en dissektionskniv», har kritikern Sainte-Beuve
sagt om honom. Den svulst han ville operera bort hörde
inte till de obetydligaste; det var den mänskliga
dumheten. Han hyste säkert ingen förhoppning om att
patienten skulle bli den kvitt, ty hans livsåskådning
kännetecknas av konsekvent pessimism och bittert
människoförakt. Tillvarons största värde utgjorde för honom
skönheten, framför allt språkets skönhet. Det franska
språket ägnade han en lidelsefull kärlek. Hans omsorg
om den språkliga formen bars av den strängaste
artistiska ambition - han fröjdades omåttligt åt en
väl-skapad sats och kunde få konvulsioner av en
upprepning eller ett par dubbla genitiver. Så nedlade han
också otrolig tid på sina böcker: de blev få - men
oöverträffliga i sin art.
»Madame Bovary — det är jag!»
Redan sjuttonårig hade han gjort ett första utkast
till sin berömda Tentation de Saint-Antoine (Den
helige Antonius’ frestelse), som sedan aldrig släppte hans
fantasi. Men delvis genom påverkan från mera
tids
enliga vänners sida kom han att sticka emellan med
en naturalistisk roman, Madame Bovary. Den kom ut
1857 och skaffade sin författare både ett
tryckfrihets-åtal och en snabb berömmelse. Som den romantiker
Flaubert var led han av att behöva fördjupa sig i
verklighetstrogna detaljer och i en samtid som han
avskydde. Han tog en gruvlig hämnd. Sällan har en
miljö blivit skildrad med ett sådant frenetiskt förakt
som i denna bok om den franska borgerligheten.
Madame Bovary själv går under, delvis därför att hon
försöker höja sig över sin bedrövliga omgivning, delvis
därför att hon gör detta på ett så tafatt sätt att
hennes romantiska aspirationer mest kommer att likna
griller. Flaubert brukade ibland identifiera sig med
henne; han var en outtröttlig självrannsakare och en
omutlig domare över både sig själv och sin tid, vilket
bäst framgår av hans omfattande och genialiska
korrespondens. Sitt hat mot borgarna har han
koncentrerat i den odödliga karikatyren av apotekare Homais,
en sällsynt levande personifikation av upplysningens
och revolutionens idéer sedda i en narrspegel. Men
alla personerna i boken lider av samma sjukdom:
oförmågan att vara sig själva, begäret att spöka ut sig
med lånta fjädrar eller motståndslöst försjunka i apati.
Flykt till det förgångnas prakt och fortsatt
vidräkning med fulheten i samtiden
Efter detta kraftprov tog Flaubert resolut farväl av
sin samtid, gjorde en resa till Tunis och gav sedan ut
Salammbö, en fantasifull men på grund av
detaljrikedomen tungläst rekonstruktion av det gamla Kartagos
kultur och dagliga liv. Detta arbete tog honom fyra år
att skriva.
Samtidigt med Madame Bovary hade i en tidskrift
publicerats fragment av La Tentation de Saint-Antoine.
Efter den i viss mån självbiografiska
utvecklingsromanen L’ éducation sentimentale (Hjärtats fostran), av
många behandlad som hans mognaste verk, återvände
Flaubert för tredje gången till sitt helgon, som Goethe
till Faust; 1874 han äntligen boken färdig. Den
1877 utgivna Trois Contes innehåller mästarnovellen
Ett enkelt hjärta, en normandisk bondkvinnas historia
- Flaubert var själv från Normandie.
Under de sista åren av sitt liv förverkligade Flaubert
ännu en av sina originella älsklingstankar från
ungdomen. Le Dictionnaire des idées regues är en liten
satirisk encyklopedi över alltvad enborgarbracka (den
typ som Flaubert ägnade sitt trofasta hat) behöver och
bör veta, tänka och tycka. Flauberts sista stora fälttåg
mot dumheten, den egendomliga romanen Bouvard et
Pécuchet, avbröts av döden. Året förut hade han
förlorat sin förmögenhet genom en släkting och tagit
anställning vid Bibliothèque Mazarin - den första under
ett oberoende liv, vigt åt heroiska ansträngningar att
söka uppfylla de stränga krav han ställde på sitt
författarskap.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
