Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Floder — rinnande vatten - Vad floderna berättar om ett lands naturförhållanden - Hur floderna formar landytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1010 FLODER _________________________________________________________________________—. ...
I sitt nedersta lopp nära mynningen i Döda havet bildar
Jordan dessa praktfulla meanderslingor. Den rika växtligheten,
som täcker det bevattnade flodplanet, kontrasterar bjärt mot
de omgivande ökenbergens sterilitet.
vatten i havet. Och på nästan samma sätt som Selma
Lagerlöf om Dalälven talar vetenskapsmännen om
»unga» floddalar och floder, som på vägen mot havet
»mognar» och »åldras».
Vad floderna berättar om ett lands naturförhållanden
Det är regnet och den smältande snön, som är
upphovet till alla världens bäckar, åar och älvar. Även
en vanlig fysisk karta kan därför ge värdefulla
upplysningar om ett områdes klimatförhållanden. I
neder-bördsrika trakter är vattendragen många och
förhållandevis stora, i ökenområden däremot sällsynta och
sinar i allmänhet snart ut i sanden. Även om en hel
del vatten snart åter avdunstar eller försvinner från
själva landytan och som grundvatten tränger ned i
jordlagren och berggrundens sprickor, väller det
underjordiska vattnet ofta återigen fram som
källådror.
T. o. m. i Sverige, där olikheterna i
nederbörds-mängd inte är särskilt stora, framträder på så sätt
karakteristiska skillnader på de vanliga kartorna. Från de
regnrika sluttningarna på det sydsvenska höglandets
västra sida rinner sålunda inte mindre än fyra ganska
stora åar till Kattegatt, medan blott en av jämförbar
storlek mynnar ut vid Smålands östersjökust. Det är
heller ingen tillfällighet att Norrland har så många,
jämsides flytande älvar, som alla har sina källor uppe
i de särskilt nederbördsrika högfjällen på gränsen till
Norge. Ett studium av kartor över t. ex. Afrika,
Australien eller mera begränsade områden som exempelvis
floden Po och dess biflöden i norra Italien ger på
liknande vis viktiga upplysningar om klimat och därmed
också växtlighet i olika länder och områden.
Därmed har vi kommit att snudda vid ett annat
betydelsefullt sammanhang. All nederbörd, som faller
från himlen, härstammar ursprungligen från
jordytan. På de flesta håll men framför allt över de stora
havsvidderna drar luften till sig stora mängder
fuktighet i form av vattenånga. Med vindarna förs
vattenångan sedan bort och ofta in över land. Men så snart
luften avkyles vid passagen över en bergskedja eller
av någon annan orsak förmår den inte längre behålla
sitt förråd av fuktighet. Otaliga små vattendroppar
utfälls, blir till mjuka dimslöjor eller stora moln och
växer slutligen samman till tunga regndroppar eller
svävande lätta snöflingor, som åter faller ned på
jordytan.
På samma gång som således alla floder strävar ned
mot havet och tömmer sitt vatten i den gemensamma
stora bassängen, vänder fuktigheten tillbaka till
landet med vindarna och förser bäckravinerna, ådalarna
och älvfårorna ständigt med nytt vatten i ett kretslopp
utan början och utan slut. Och i detta väldiga, hela
jorden omfattande händelseförlopp är älvarna och de
andra vattendragen blott en detalj.
Hur floderna formar landytan
Det rinnande vattnet är en av de verksammaste
krafterna vid skapandet av landytans växlande
terrängformer. Årstiderna följer varandra i ändlös rad,
växtligheten skiftar och utvecklas och den mänskliga
bebyggelsen breder ut sig över förut orörda marker. Det
enda som framstår som något varaktigt och sig
ständigt likt är bergen, dalarna, floderna och sjöarna, med
ett ord de stora dragen i landskapet. Men detta är i
själva verket blott en synvilla. Ett kort människoliv
räcker inte till för att förändringarna skall bli
tillräckligt iögonfallande. Det Sverige som en gång mötte våra
förfäders ögon under stenåldern, under vikingatiden
eller ännu under Gustav Vasas tid skilde sig mycket
från nutidens. I så mån påminner även den »döda
naturen» om allt levande att den är underkastad en
ständig om också i regel långsam förvandling.
Ett allmänt bekant exempel på hur sakta dessa
förändringar kan ske är den landhöjning, som ägt rum
i vårt land efter istidens slut. Ingenstans överstiger
den nu i cm om året och på de flesta håll stannar
den vid blott några få mm. Det tog också miljoner år
för en bergskedja som Alperna att bli till, och det tog
ytterligare miljontals år innan floderna hunnit gräva
ut alla de dalgångar, som nu genomkorsar berglandet.
Men ändock är dessa dalar ännu till hela sin prägel
helt »unga», smala, vilda och djupa. Långt nere i
dalbottnarna är älvarna fortfarande i full färd med att
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
