Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska unionen — de fem världsdelarnas Frankrike - En brokig befolkning och ett utvecklat näringsliv - Några nordafrikanska storstäder - Franska Västafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 66 FRANSKA UNIONEN______________________________
största producenter av råfosfat; tillsammans svarar
de för ca 25 % av världsproduktionen. En omfattande
järnmalmsbrytning har sedan länge försiggått i norra
Algeriet, manganmalm tillvaratas numera i Marocko
och likaså en del bly- och zinkmalm, salt och
svavel-kis i olika delar av Franska Nordafrika.
Några nordafrikanska storstäder
De nordafrikanska storstäderna har så gott som alla
mycket gamla anor. Den europeiska erövringen har i
åtskilliga fall givit dem ny växtkraft och givit
upphov till moderna, västerländska bostads- och
affärs-kvarter, som på ett iögonfallande och säreget sätt
kontrasterar mot den gamla, tätt sammanslutna arabiska
bebyggelsen.
Ett gott exempel härpå är Tunisiens huvudstad
Tu’nis med anor från antik tid. Dess västra del är
en gammal muromgärdad arabstad med trånga,
krokiga gator och talrika moskéer och basarer. Över detta
husgytter reser sig i väster kasban, den gamla
borgen. De östra stadsdelarna är däremot europeiska med
breda avenyer och stora affärskvarter, textilindustrier
och en modern, konstgjord hamn, som står i
förbindelse med Medelhavet genom den djupa
el-Bahiraka-nalen till uthamnen La Goulette [golet’].
Befolkningen är mycket brokigt sammansatt. Av de 365 000
invånarna (1946) var sålunda 189 000 muhammedaner,
34 000 judar, 66 000 fransmän, 47 000 italienare och
4 000 maltesare.
Algeriets huvudstad Alger [alsje’] hade 1948
315 00 inv., med förorter 520 000. Staden har ett
magnifikt läge på västra sidan av en havsvik, som skjuter
in i den här både höglänta och grönskande
nordafrikanska kusten. Från den rymliga och livligt
trafikerade hamnen leder trappor upp till den europeiska
stadsdelen, och längs stranden löper breda
bulevar-der med en hänförande utsikt över ett blått hav och
den storslagna kusten. Högre upp mot höjderna
utbreder sig kring bejens foma palats den arabiska
stadens husgytter, genomkorsat av smala ringlande
gränder längs vitmenade fönsterlösa husväggar.
Alger är ett av Nordafrikas allra viktigaste trafikcentra.
Täta båt- och flygkommunikationer binder staden
samman med Marseille och moderlandet, och inåt
land leder moderna landsvägar, järnvägar och gamla
karavanvägar till forna viktiga kulturorter, oaser och
ökenstäder som t. ex. romarnas nu delvis utgrävda
Timgad, »Afrikas Pompeji», hamnstaden Oran
[orang/] i väster, krönt av ett övergivet och förfallet
spanskt fort, Constantine [-in’] med sitt
otillgängliga läge kring floden Oued Roumels djupa kanjon,
och ökenstäderna Biskra med sina heta källor och
Ghardai’a, omramat av 60 000 dadelpalmer och
utgångspunkt för den reguljära bussrouten genom
Sahara.
Marra’kech (239 000 inv. 1949), en av den
maroc
kanske sultanens fyra traditionella huvudstäder,
ligger mitt i en väldig oas, som bl. a. omfattar 100 000
dadelpalmer. Staden behärskar strategiskt de
förnämsta passen genom västra Höga Atlas och vägarna som
leder ned till städerna vid atlantkusten. De senare
är nu utbyggda till goda bilvägar och en järnväg för
ned till den nya storhamnen Casablanca. Marrakech
är i våra dagar bl. a. en betydande turist- och
rekreationsort. Härtill bidrar ej blott det hälsosamma
klimatet utan också stadens rikedom på moriska
praktbyggnader.
Av Marockos övriga huvudstäder är hamnstaden
Rabat’ (162 000 inv. 1949) säte för den franske
gene-ralresidenten, medan Féz (202000 inv.) längre in i
land vid järnvägen till Algeriet bl. a. har en berömd
muhammedansk högskola och en blomstrande
hantverksmässig tillverkning av mattor, smidesvaror och
keramik.
Störst och viktigast av de marockanska städerna är
dock i våra dagar storhamnen Casablanca med 570 000
inv. (1949). För ett halvsekel sedan ännu en
oansenlig infödingsstad framstår den nu som landets
kommersiella medelpunkt med en av världens största
konstgjorda hamnar, skyddad av en 2,5 km lång
våg-brytare, och mångsidig industri omfattande kvarnar,
bryggerier, slakterier, sockerbruk,
superfosfatfabri-ker, mekaniska verkstäder och byggnadsindustri.
Franska Västafrika
Franska Västafrika bildades 1895 av de vidsträckta
franska besittningar, som utbreder sig från
mellersta Sahara söderut till Guineabukten och från
Atlanten i väster till Tsadsjön i öster. Området omfattar en
lång rad administrativt åtskilda territorier -
Senegal, Franska Guinea [gine’a], Elfenbenskusten, Övre
Volta, Dahomey [daåmä’], Franska Suda’n,
Mauri-tanien, Nigerkolonin samt staden Daka’r med
omgivning - och omsluter från landsidan flera brittiska
och portugisiska kolonier och den självständiga
negerrepubliken Liberia. Högste styresman är en
generalguvernör med säte i den viktiga hamnstaden Dakar
vid Kap Verde.
Geografiskt bildar den väldiga kolonin ett tvärsnitt
genom några av Afrikas största och mest
karakteristiska landskapszoner. De nordligaste delarna upptas
helt av stora öde öknar. Söder om en östvästlig linje
dragen ett stycke norr om den stora Nigerkröken vid
Timbuktu vidtar först ett bälte av torra ökenartade
stäppmarker och därefter Sudans oöverskådliga, glest
trädbevuxna savannområden. Allt efter som
neder-bördsmängderna ökar söderut ersätts savannernas
gränsslätter av skog, först ett glest nät av täta
galleriskogar kring flodloppen, därefter en böljande,
svårgenomtränglig, tropisk urskog, som täcker allt land
närmast Guineabuktens stränder.
Terrängformerna är mestadels de för den afrikan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
