Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska unionen — de fem världsdelarnas Frankrike - Franska Västafrika - Franska Ekvatorialafrika - Franska Indokina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 68 FRANSKA UNIONEN ____________________________
som växlar mellan 20-25° under den kallaste
månaden och 30-36° under den varmaste. Större delen
av året blåser en varm och torr ökenvind från öster
eller nordöst, den s. k. harmattan. Under
juni-oktober ersätts den dock av en regnförande
sydvästmon-sun, men nederbördsmängderna minskar ganska
snabbt inåt land och det är detta som ger upphov till
den norrut alltmera glesnande vegetationen.
Det är ganska självklart, att ett så stort och
natur-geografiskt växlande område som Franska Västafrika
också skall uppvisa en mycket skiftande befolkning.
Huvudmassan utgörs av mer eller mindre renrasiga
sudannegrer, tillhörande många skilda stammar,
bland dem mandin’go och det som driftiga affärsmän
kända hausafolket. I de nordliga öknarna och
stäppområdena lever hamitisk-semitiska herdefolk, som
sedan gammalt utövat ett starkt tryck mot
negerfolken i söder och utbrett muhammedansk tro och
arabisk kultur även bland dem. Den europeiska
befolkningen uppskattades 1949 till 52 000 personer, varav
40 000 var fransmän.
Den ekonomiska utvecklingen inom kolonin har
hittills hämmats av det bristfälliga
kommunikationsväsendet. Ett ännu så länge primitivt jordbruk med
odling av hirs, ris, majs och bönor och en
gammalmodigt bedriven boskapsskötsel förhärskar inom
större delen av området. Närmare kusterna och
utmed de båda viktigaste segelbara floderna, Niger och
Senegal, har emellertid det europeiska inflytandet
gjort sig starkt gällande. Jordnötsodlingen spelar nu
stor roll i de torrare trakterna och exporten från
Franska Västafrika uppgick 1950 till över 200000 ton.
Kring Niger skördas likaså avsevärda kvantiteter
bomull av infödingarna. I de fuktigare kusttrakterna
produceras bananer, kakao, ananas, kaffe, palmkämor
och palmolja i betydande mängder också för export;
av de båda sistnämnda slagen utfördes sålunda 1950
84 500 resp. 11 800 ton.
Den viktigaste staden är generalguvernörens
residensort Dakar med över 100 000 inv. Det är en
modern kolonialstad med breda gator och stora
officiella byggnader. Hamnen är djup och modernt
utrustad - före andra världskriget hade den byggts ut till
en viktig örlogsbas, som kom att spela en viss roll i
krigsoperationerna. (Se även Guinea.)
Franska Ekvatorialafrika
Även Franska Ekvatorialafrika har en väldig
utsträckning, från Guineakusten och Kongos biflod
Ubang7! i söder till Libyens gräns och Darfur i
Anglo-egyptiska Sudan i norr. Geografiskt bildar det ingen
enhet utan är sammansatt av delar av Guinea,
Kongo-bäckenet, Sudan och Sahara.
Kustlandet vid Guineabukten är låglänt, har ett
varmfuktigt tropiskt klimat och täcks av täta
urskogar. Där innanför höjer sig landet, vissa
höjdsträck
ningar når bortåt 1 400 m ö. h., men i allmänhet är
terrängen jämn och platåartad. I de inre delarna av
kolonin avtar temperatur och regnmängder mot norr.
Det låglänta Kongoområdet är uppfyllt av stora
regnskogar, men norrut glesnar vegetationen ut till Sudans
savannmarker. Bortom Tsadsjön och dess tillflöden
tar stäppen och öknarna vid.
Landet är glest befolkat och detta jämte de
bristfälliga kommunikationerna utgör ett svårt hinder för
näringslivets utveckling. I de torra områdena norrut
lever hamitiska och semitiska nomader, berber,
tuare-ger och araber. Söder därom finner vi sudannegrer
och längst i söder bantunegrer. I skogarna kring
Ubangi och Kongo förekommer spridda
pygméstam-mar. Den europeiska befolkningen uppgick 1950 till
20 000 personer, därav ca hälften i de sydligaste
trakterna. Enbart i huvudstaden Brazzaville [-vil’] vid
nedre Kongo bor 5 600 vita. Exporten omfattar
huvudsakligen träslag (t. ex. mahogny), elfenben, kautschuk
och palmkärnor.
Franska Indokina
Före det andra världskriget bestod Franska
Indokina av kolonin Koch’inkina, protektoraten
Kambodja, Annam, Laos och Tonkin samt det av Kina
arrenderade Kvang-tschou-van. De franska intressena
i dessa delar av Bortre Indien går tillbaka ända till
slutet av 1700-talet. I senare hälften av 1800-talet
fann sig emellertid fransmännen föranlåtna att
utsträcka sin kontroll över de territorier, som 1887
organiserades som Franska Indokina under en
generalguvernör i Hanoi, Tonkins största stad (160000 inv.
1949), belägen i Song-kois delta och numera till stor
del en modern, europeisk stad med universitet,
betydande textilindustri och järnvägsförbindelser med
inlandet.
Franska Indokina är ett delvis tättbefolkat och rikt
land med ett näringsliv, typiskt för de sydostasiatiska
monsunområdena. Särskilt Mekongs och Song-kois
vidsträckta och bördiga deltaslätter är väl bevattnade och
bär risskördar, som gjort landet till en av världens
främsta risexportörer. Betydelsefullt för den stora
befolkningens försörjning är också det omfattande
fiske, som bedrivs längs kusten och i floderna. De
berguppfyllda inre delarna är i regel bevuxna med
tät tropisk urskog, och bl. a. från Laos flottas stora
mängder teak söderut till hamnstäderna på Mekong.
Den ganska brokiga befolkningen är mestadels av
mongoloid typ: annamiter, laos och andra taifolk.
Städerna kännetecknas av ett starkt inslag av kinesiska
immigranter. Den franska befolkningen beräknades
1949 till 43 000 personer.
Under det andra världskriget besattes landet av
japanerna. I mars 1945 avskaffades de franska
myndigheterna och ett halvår senare överlämnades makten
i det nationellt »självständiga» Indokina åt den revo-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
