Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fri idrott — den yppersta bland idrotter - Olympiska spel föder världsidrott - Den fria idrottens genombrott i Sverige - Nordens idrottsliga stormaktsställning - Norden pressas tillbaka - Sverige går fram — och faller tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I2o6 friidrott_______________________________________
De vanligare, längre engelska mil-distanserna har
inga motsvarande metersträckor.
I häcklöpning använde britterna från början 120
yards distans (109,73 m), som motsvaras av den i
övrigt brukliga häcksträckan 11 o m.
Den fria idrottens genombrott i Sverige
Man kan tvista om vilken av olympiaderna 1906,
1908 eller 1912 som betydde det definitiva
genombrottet för den fria idrotten i vårt land. Medan Sveriges
deltagande i olympiaderna 1896 och 1900 hade varit
ganska klent, kom sedan extraolympiaden i Aten 1906
att bli en stor framgång för våra landsmän. Sverige
deltog med en mycket stark trupp, som gjorde succé
vid uppvisningarna i gymnastik och simhopp och
placerade sig som trea i dragkamp men som framför
allt gjorde furor i fri idrott, där Lemming vann
spjutkastning före ytterligare tre svenskar, Hjalmar
Mel-lander segrade i femkamp, Bruno Söderström blev
tvåa i stavhopp och John Svanberg andre man i
maraton, där Törnros slutade på fjärde plats. Svanberg och
Dahl blev tvåa resp, trea i löpning 5 eng. mil -
egendomligt nog fanns en »engelsk» distans på
programmet.
Även de ordinarie spelen i London 1908 medförde
stora svenska segrar, då Lemming åter vann
spjutkastningen, våra brottare visade sig mycket goda och
vann en seger, och även våra löpare fick hedrande
placeringar. Sverige visade där ännu en gång, att det
blivit en idrottslig stormakt, och då vårt land sökte
rätten att arrangera olympiska spelen 1912 i
Stockholm, blev detta enhälligt bifallet.
Till spelen i Stockholm utformade de svenska
arrangörerna de regler, som i princip ännu gäller. De
byggde på det bästa i brittiska, svenska, amerikanska
m. fl. regler.
Nordens idrottsliga stormaktsställning
Olympiska spelen 1912 dominerades i friidrottsligt
avseende av Förenta staterna, men Nordens länder
gjorde ypperliga insatser, och deras
stormaktsställning underströks kraftigt.
Sverige segrade i spjut (Lemming), vann alla
prisen i trestegshopp (Lindblom etta) och - sedan den
fenomenale amerikanske mångkamparen Thorpe
diskvalificerats - även i tiokamp (Wieslander, Lomberg,
Holmér) samt i lag i terräng. Norge hemförde (sedan
Thorpe uteslutits) femkampen, och den unge finske
storlöparen Hannes Kolehmainen vann tre
guldmedaljer på långdistans - därav en på 5 000 m efter en
oförglömlig duell med fransmannen Bouin — och
satte tre världsrekord. Även de finska kastarna var
segerrika.
Kolehmainen väckte genom sina storslagna segrar
ett oerhört idrottsintresse i Finland, och i spelen 1920
i Antwerpen, där Sverige hemförde längdhopp genom
Bjömeman och Norge tiokampen, kom Finland med
en ny storlöpare, Paavo Nurmi, som vann såväl 10 000
m som terränglöpning. Kolehmainen avslutade sin
lysande löparbana genom att segra i maratonloppet,
och finnarna segrade även i tresteg, spjut, diskus,
kula och femkamp och kom överlägset tvåa i fri
idrott efter USA. Sverige fick fjärde platsen tack vare
en mängd placeringar i olika grenar.
I Paris 1924 hade finnarna gjort ytterligare
framsteg och hotade nu amerikanerna ännu mer än fyra år
tidigare. Nurmi var nu »Löparnas konung» och vann
1 500 m och 5 000 m (med en timmes mellanrum),
laglöpning 3 000 m och terrängloppet, hans landsman
Ritola segrade på 10 000 m (där Nurmi ej fick starta
för den finska ledningen) och i hinderloppet. Även
maraton (Stenroos), spjut och femkamp gick till
finnarna. Långdistansloppen gick till idrottshistorien
genom »tremästarlaget» på 5 000 m
Nurmi-Ritola-svensken Edvin Wide, där vår man drog det kortaste
strået. Han vann dock silvermedalj på 10 000 och
brons på 5 000 m.
Norden pressas tillbaka
Vid spelen i Amsterdam 1928 stod USA i särklass,
men Finland höll tack vare Nurmi och Ritola samt
segrarna på 1 500 m (Larva) och hinder (Loukola)
jämte dubbelsegem i tiokamp (Yrjölä-Akilles
Järvi-nen) sin andra plats, Sverige sin fjärde med
guldmedalj i spjut genom »Målarn» Lundqvist. Den utmärkte
norske stavhopparen och allroundmannen Charles
Hoff hade tidigare diskvalificerats för professionalism.
I Los Angeles 1932 blev Finland ännu en gång tvåa
(Matti Järvinen vann spjut före två landsmän,
Lehti-nen 5 000 m, Isohollo hinder), medan Sverige fick
nöja sig med 8:e plats (Eric Svensson tvåa i tresteg).
Även i Berlin 1936 lyckades finnarna bli tvåa i
poäng (Höckert - stupad i andra världskriget -
segrade på 5 000 m, Salminen på 10 000 och Isohollo på
nytt i hinder), medan Sverige blev 8 i poäng med
bronsmedaljer på 5000 m (Kälarne) och slägga
(Wamgård).
Sverige går fram — och faller tillbaka
Londonspelen 1948 blev en lysande framgång för
Sverige, som kom överlägsen tvåa efter USA. Vi fick
våra första olympiska guldmedaljer i löpning genom
Tore Sjöstrand (följd av Elmsäter och Göte Hagström)
i hinderloppet samt genom Henry Eriksson (följd av
Strand) på 1 500 m, segrade vidare i tresteg genom
Arne Ähman och gång (som internationellt räknas till
fri idrott) genom Mikaelsson (10 000 m) och
Ljunggren (5 mil).
Men glädjen blev inte långvarig. 1952 i Helsingfors
hade konkurrensen - som efter världskriget var
relativt svag i London - åter hårdnat, och Sverige blev
blott sjua i fri idrott. Mikaelsson blev på nytt
gångsegrare, Ragnar Lundberg och Gustaf Jansson trea på
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
