Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fri idrott — den yppersta bland idrotter - Finnar, därpå Zatopek på långdistans - Amerika främst i »teknikgrenarna» - Sveriges största idrottsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1212 FRIIDROTT
och 54 pressades dock hans tid ytterligare med omkr.
6 min. av engelsmannen J. Peters, den främste
maratonlöpare världen hittills sett.
Av svenska maratonlöpare märks speciellt E. Fast
(trea i spelen 1900, Sveriges första olympiska
placering), J. Svanberg (tvåa 1906), H. Palme (vinnare av
Sporting Life’s maraton i London 1938 och 39), G.
Leandersson, som segrade i Boston maraton 1949, samt
Gustaf Jansson, olympiatrea 1952 på en av de bästa
tider som nåtts i världen.
Amerika främst i »teknikgrenarna»
I häcklöpning har Amerika praktiskt taget alltid
stått i särklass med F. Towns, F. Walcott, H. Dillard
och R. Attlesey på nom samt G. Hardin och C. Moore
på 400 m som de främsta, även om sydafrikanerna
Atkinson och Weighman Smith samt svenskarna C. A.
Christiernsson, Sten Pettersson, Erik Wennström,
Håkan Lidman, Sixten Larsson och Rune Larsson nått
tätt intill den amerikanska toppnivån och t. o. m.
(Wennström och Pettersson) varit innehavare av
världsrekord för kortare perioder. Även
engelsmannen Finlay var i mitten av 1930-talet av amerikansk
klass. Senare har Australien, Sydamerika, Ryssland
m. fl. fått utmärkta representanter.
I höjd- och stavhopp har amerikaner praktiskt taget
alltid dominerat, i den förra grenen med L. Steers och
W. Davies, i den senare C. Warmerdam och R.
Richards som de mest fenomenala. 1954 gjorde
emellertid den svenske junioren Bengt Nilsson
världssensa-tion, då han successivt höjde Europarekordet till 205,
206, 208 och 210, vilket placerar honom som tredje
höjdhoppare genom tiderna i världen. I längdhopp har
USA haft något större konkurrens, bl. a. av
Haiti-ne-gem S. Cator och tyskarna W. Leichum och L. Long
samt flera goda japanska allroundhoppare, främst C.
Nambu. Negrerna har här spelat en mycket stor roll,
först Cator, senare J. Owens, E. Peacock, W. Steele
och G. Brown, vilka fyra sistnämnda är de hittills
enda i världen som hoppat över 8 m. Däremot har
intresset för trestegshopp varit ringa i USA. Irland
dominerade (delvis genom till USA inflyttade), tills
Sverige (1912) och Finland (1920) nådde toppen genom
G. Lindblom resp. V. Tuulos; senare kom Australien
och Argentina med goda hoppare, men från slutet av
1920-talet har Japan haft en rad män av yppersta
klass, som varit helt dominerande, tills de två
brasilianska negrerna da Silva (ej släkt med varandra)
i början av 1950-talet blev de bästa, varefter ryssen
L. Sjtjerbakov 1953 slog världsrekordet.
I spjutkastning har Sverige och Finland dominerat.
Lemming var sin tids överlägsne mästare med nio
världsrekord, sporadiskt hotad av norrmannen A.
Halse och ungraren M. Kovacs. Finland fick därefter en
rad mästare i J. Saaristo, U. Peltonen, J. Myyrä m. fl.,
Sverige kom igen med G. Lindström, som återgav
Sve
rige världsrekordet, men Finland återtog det genom
E. Penttilä, varpå den 20-årige svensken E. Lundqvist
blev den förste att passera 70 m (Lemming först över
60). I hård konkurrens med svensken L. Atterwall och
tysken G. Stöck återtog dock Finland hegemonin igen,
främst genom M. Järvinen (tio världsrekord!) och
Y. Nikkanen. Vid olympiska spelen 1952 vann dock
USA en överraskande dubbelseger genom C. Young
och negern W. Miller, den förste »färgade», som gjort
sig ett namn som spjutkastare.
Är 1953 lanserade amerikanen G. Held en ny
spjutkonstruktion, som gav revolutionerande resultat, och
han överträffade själv världsrekordet med 80,41. Med
spjut av samma eller liknande konstruktion har många
kastare nått över 75 m, men det är ännu ovisst, om
dessa nya spjut kommer att godkännas.
I kulstötning har konkurrens för USA först i slutet
av 1920-talet dykt upp med tysken E. Hirschfeld och
tjecken F. Douda, men amerikanerna J. Torrance, C.
Fonville, J. Fuchs och P. O’Brien har framstått som
världens yppersta och mest överlägsna rekordmän. I
diskuskastning förlorade amerikanerna redan 1912
världshegemonin till finnarna A. Taipale och E.
Niklander men återvann den i mitten av 1920-talet för att
under 30-talet förlora den först till svenskarna Harald
Andersson och Gunnar Bergh, varpå världen fått en
rad jämna kastare med amerikanerna F. Gordien,
S. Iness och P. O’Brien, italienarna A. Consolini och
G. Tosi samt ungraren F. Klics som de främsta, alla
över 55 m. Även svensken Roland Nilsson har närmat
sig de tre sistnämndas längder.
I släggkastning har Irland varit i särklass så gott
som ständigt (delvis genom till USA invandrade), och
först i mitten av 1930-talet nådde Tyskland plötsligt
toppen genom K. Hein och E. Blask, senare E. Storch,
och på 1940-talet har även Sverige haft högklassiga
kastare i Fred Warngård och Bo Ericson, medan
Ungern senare övertagit världsrekordet genom I.
Ne-meth och den unge J. Csermak, olympiasegrare 1948
resp. 1952. Även Norge har en utmärkt kastare i S.
Strandli, som vann EM 1950 och överträffade
världsrekordet 1952.
Sveriges största idrottsmän
Sverige har under årens lopp fostrat en rad verkligt
stora idrottsmän, av vilka Erik Lemming dominerade
från sekelskiftet fram till 1920-talet, i det han vann
25 individuella svenska mästerskap, fyra olympiska
guldmedaljer och ett otal stora segrar. Genom sin
personliga pondus och charm, sin imponerande
gestalt och sin förmåga att finna den lämpligaste stilen
i en tid då ingen tradition eller stilkunskap fanns
framstår han som en av de största personligheterna inom
svensk idrott.
Från seklets början minns man särskilt Kristian
Hellström, delvis skolad i Tyskland och England, som
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
