Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Garbo, Greta — filmens största stjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I362 GARBO
Greta Garbo är fortfarande ouppnådd som den sextiåriga
filmkonstens största stjärna. Hon uppbar under en följd av år av
sitt bolag Metro-Goldwyn det största gage som, med
penningvärdets fluktuationer, någon skådespelare kunnat kvittera. Hon
var i privatlivet liksom i sina roller ouppnåelig, sluten, mystisk,
vilket givetvis mer än något annat skapade en särskild nimbus
och trollkrets kring henne. Här ses Greta Garbo i
Kamelia-damen där hon fick spela ut hela sitt register av lidelse, ömhet,
återhållen smärta och stolt ensamhet. Rollen blev en av
hennes bästa, trots oinspirerande motspelare och medelmåttig regi.
FILMENS STÖRSTA STJÄRNA
Garbo, GRETA, föddes i Stockholm 18
september 1905. Hon växte upp i ett arbetarhem på Söder
-hennes familjenamn var Gustafsson. Redan vid
fjorton års ålder skymtade hon i en film, En lyckoriddare,
och medan hon arbetade i frisersalonger och senare
som expedit och mannekäng var hon energiskt inriktad
på att göra karriär på scenen. Hon föreföll vid denna
tid glad och robust, och det fanns ingenting som tydde
på att hon skulle bli den skådespelartyp som hon bara
några år senare gjorde världsberömd - den
desillusionerade, ömhetshungrande, attraktiva, ensamma
kvinnan av värld.
Efter att ha medverkat som »baddräktsflicka» i
farsen Luffar-Petter 1922 vann Greta Garbo inträde på
Dramatens elevskola och blev premiärelev 1923.
Då Gösta Berlings saga skulle filmas,
rekommenderades hon av skolans chef, Gustaf Molander, till
regissören Mauritz Stiller för rollen som grevinnan
Elisa
beth Dohna. Stiller fäste sig mera vid typer,
suggestioner i anletsdrag och stämningar kring personer än
vid egentlig skådespelartalang - för rollen som Gösta
Berling reflekterade han i tur och ordning på
boxaren och revycharmören Calle Brisson och skalden
Sten Selander. Med mer eller mindre rätt kom Garbo
att betraktas som en »skapelse» av Stiller.
Tillsammans gav sig de två ut på ett bitvis fantastiskt
1920-tals-äventyr, som förde dem till Konstantinopel, där en
avsedd filminspelning aldrig blev av, sedan till Berlin,
där Garbo gestaltade efterkrigstidens utblottade
medelklassflicka i den tyske regissören G. W. Pabsts Den
glädjelösa gatan, och slutligen till Hollywood, dit hon
följde med mot Stillers vilja: han kom dit för att bli
löst från ett kontrakt, hon för att slå igenom.
I Hollywood gjorde Greta Garbo mellan 1926 och
1940 24 filmer, samtliga som ledande stjärna. Bara ett
fåtal av dessa var gjorda av regissörer som var något
annat än kunniga, rutinerade genomsnittsmän, och
knappast någon hade litterär kvalitet. Oberoende av
handling, underlag, regi eller motspelare gjorde Garbo
i samtliga filmer kvinnoporträtt, som var förtrollande
och betvingande, spelade med en skicklighet och
inlevelse som stod långt över genomsnittet och var först
och sist överjordiskt vacker. Det kan sägas att hon
ständigt var lika bra, oavsett om rollen var
psykologiskt rimlig eller banal. Just hennes skönhet, hennes
»utstrålning», stjärnglansen kring hennes namn och
person i förbindelse med de övervägande banala
rollerna gjorde det svårt för henne att av professionella
kritiker vinna erkännande som skådespelerska. I
perspektiv framstår hon dock utan tvekan som en av
filmens stora konstnärer.
Hennes första Hollywoodfilm var Virveln 1926, som
med ett slag gjorde henne berömd. Den följ ande, Fr
ester skan (1927) skulle Stiller regissera, men han
avkopplades av bolaget. I den tredje filmen, Åtrå,
spelade hon för första gången mot den manlige
skådespelare som blev hennes store partner genom flera
filmer, John Gilbert - de var tillsammans i den film som
konstnärligt var den kanske mest betydande, Christina,
där emellertid den våldsamma förvrängningen av
historiska fakta upprörde den svenska publiken. Hennes
främsta regissörer var den sobre Clarence Brown
(Anna Christie 1931 efter Eugene O’Neills pjäs och
Anna Karenina 1936), den psykologiskt intresserade
Edmund Goulding (Grand Hotel 1933 efter Vicki
Baums roman), RoubenMamoulian (Christina 1934).
Hon regisserades också av Victor Sjöström i En
gudomlig kvinna 1928 och av den artistiskt fullfjädrade
belgaren Jacques Feyder i Kyssen 1930. Sina främsta
rollprestationer kan hon sägas ha gjort i den banala
Mata Hari från 1932, i Anna Karenina, i
Kameliada-men 1937 och i Lubitschs roliga sovjetsatir Ninotchka
1939, där hon slog världen med häpnad genom att för
första gången skratta på vita duken.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
