Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanska språk — den germanska språkfamiljen - Germanska »nyheter» - Germanska språkgrenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––––––––––––––––––––––––––––-GERMANSKA SPRÅK 1381
DEN GERMANSKA
SPRÅK-FAMILJEN
GERMANSKA SPRÅK. De germanska språken är
svenska, danska, norska, isländska, engelska, frisiska,
holländska och tyska, jämte den sedan länge utdöda
gotiskan. De härstammar från ett gemensamt urspråk.
En gång i tiden, kanske under första årtusendet före
vår tideräkning, har det möjligen talats ett för alla
germaner gemensamt språk, urgermanskan.
Ytterligare några årtusenden tidigare måste vi räkna med
ett gemensamt indoeuropeiskt urspråk; ur denna
språkstam har urgermanskan utsöndrat sig
tillsammans med andra språkfamiljer, t. ex. den italiska
(med latinet som viktigaste språk), den grekiska, den
keltiska och den slaviska.
Germanska »nyheter»
Redan i äldsta tider är den germanska
språkfamiljen skarpt skild från de andra genom många
egendomligheter både på ljudlärans, formlärans,
syntaxens och ordförrådets område. Viktig är den s. k.
Ijud-skridningen, vilken i korthet innebär, att så gott som
hela det germanska konsonantsystemet förskjutits.
Enklast åskådliggörs detta genom en jämförelse med
sådana språk som har bibehållit det urindoeuropeiska
konsonantbeståndet. Så motsvarar ett germanskt f
ofta ett indoeuropeiskt p (jfr fader, fisk, fä, med
latinets pater, piscis, pecuj. Likaså svarar ett germanskt
h ofta mot indoeuropeiskt k (jfr horn, hundra, hjärta
— i äldre tid uttalat med hörbart h - eng. heart, med
lat. cornu, centum, cor).
Ytterligare några viktiga germanska »nyheter» kan
nämnas. Det typiskt indoeuropeiska avljudet, dvs. en
ursprungligen av betoningsförhållandena beroende
växling mellan stamvokalerna hos varandra närstående
ord eller böjningsformer, har vid sidan av de gamla
ändelserna kommit till användning för att särskilja de
starka verbens huvudformer (ex. sztta, satt, sutto,
suttit); preteritum (förfluten tid) av svaga verb bildas
med ett särskilt suffix (ex. tänka, tänkte);
huvudtrycket vilar på ordets första stavelse.
Germanska språkgrenar
Urgermanskan splittrades med tiden i tre
språkgrenar, den östgermanska, västgermanska och
nordgermanska eller nordiska. De östgermanska språken
är samtliga utdöda och har nu bara historiskt intresse.
Det för oss viktigaste är västgotiskan, som genom
biskop Wulfilas bibelöversättning (300-talet e. Kr.),
bevarad i den bekanta Silverbibeln (Co’dex argen’teus)
i Uppsala universitetsbibliotek, har lämnat
språkforskningen ett utomordentligt jämförelsematerial.
De västgermanska språken är engelskan,
holländskan (och flamländskan), hög- och lågtyskan och fri-
En sida ur Codex argenteus. Silverbibeln, den unika skrift
varigenom västgotiskan blivit tillgänglig för
språkforskningen. Boken är praktfull, skriven med silver- och
guldbläck på purpurfärgat pergament.
siskan, vars olika dialekter ännu i dag talas på de
Frisiska öarna längs Tysklands och Hollands
nordsjökust.
Engelskans kärna är rent germansk, de på 400-talet
e. Kr. invandrade jutarnas, saxarnas och anglemas
språk. Den danska erövringen omkr. ett halvt
årtusende senare försåg språket med en mängd nordiska
lånord, den normandiska erövringen (1066) med
massor av franska lånord. Genom den franska invasionen
och genom engelskans senare kontakt med en mängd
andra språk har det relativa antalet germanska ord
kraftigt reducerats; men då dessa tillhör de vanligaste
orden, har engelskans germanska prägel bibehållits.
Än i dag måste vi i Tyskland räkna med två språk:
lågtyskan (plattyskan) och högtyskan. Namnen
låg-och högtyska innebär från början ingen rangskillnad,
utan antyder bara geografisk gräns (plattyska =
låg-landstyska, högtyska = höglandstyska). Nu är
platttyskan ett folkspråk, dock med egen litteratur (Klaus
Groth, Fritz Reuter), och talas norr om en
ungefärlig linje Frankfurt an der Oder - Düsseldorf.
Före 700-800 har nordborna haft ett i sina
huvuddrag gemensamt språk, urnordiskan, endast känd från
fåtaliga inskrifter med äldre runraden och genom
lånord i finskan och lapskan. Ur urnordiskan har
svenska, danska och norska framgått, ur fornnorskan
senare isländska och färöiska.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
