Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gide, André — en genial problemställare - Moralkritik och självbekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1384 GIDE
André Gide, den store frågaren och orosstiftaren i
mellan-krigsårens europeiska litteratur.
EN GENIAL
PROBLEM-STÄLL ARE
GlDE [sjid’], André (1869-1951). Få europeiska
författare från senare tid har utövat ett så stort
inflytande på nutidens intellektuella som den franske
diktaren och tänkaren André Gide, som 1947 erhöll
nobelpriset i litteratur. Det märkliga är emellertid, att
man ingalunda kan enkelt påvisa, i vilken riktning
denna påverkan av ett par generationer har gått.
Anledningen är dels Gides egen mycket komplicerade
och motsägelserika natur, som förmådde honom att
vid olika tidpunkter inta åtminstone skenbart helt
motsatta ståndpunkter, dels att han som tänkare
framför allt framträdde som den geniale problemställaren
— han kastar ut svårbesvarade frågor och låter dem
åtföljas av en skarpsinnig diskussion för och emot
skilda svar, ofta utan att man kan avgöra om han
själv fattat någon ståndpunkt i frågan.
Gides insats i det moderna europeiska tänkandet
sammanhänger ej minst med tidskriften La
Nou-velle Revue Frangaise, som på hans initiativ startades
1909 och som snabbt såväl genom tidskriftens artiklar
som genom det snart startade bokförlaget med samma
namn (NRF) blev den unga franska
intellektualis-mens högborg.
Gide tillhörde en hugenottsläkt med starka
religiösa traditioner, och han begynte sitt författarskap
med några överspänt religiösa diktsamlingar och
böcker i nära anslutning till den på 1890-talet moderna
»symbolistiska» skolan. Redan i dessa tidigare
arbeten visade han sig som en språkets och dialektikens
mästare. Men en av sjukdomsskäl företagen längre
vistelse i Nordafrika skulle avslöja en helt ny sida hos
honom. Han framträdde som en nietzscheansk
övermänniska, och i Les nourritures terrestres (Jordisk
föda, 1897) med dess glänsande prosalyrik liksom i
den halvt självbiografiska romanen L’immoraliste
(Den omoraliske, 1902) förkunnade han en lära som
länge missvisande gjort, att han kallats för
»immo-ralismens profet».
Moralkritik och självbekännelse
Gides då och i fortsättningen alltmer framträdande
benägenhet att i ironiska formuleringar ställa de
moraliska värdena under debatt för att därigenom tvinga
fram intellektuellt hållbara svar på de stora frågorna
uppfattades av hans vedersakare som moralisk
värdenihilism. Hans oförfärade och hänsynslösa
experimentlusta kom skenbart hans diktning att pendla
mellan religiöst-asketiska och hedonistiskt-sensuella ideal.
Men grundlinjen var hela tiden den intellektuelle
frågarens. Under en längre period sökte han svaret på
sina frågor genom att dissekera olika karaktärer.
Resultatet blev bl. a. romanerna Den trånga porten
(1909) och Falskmyntarna (1926), en mästerlig
monografi över Dostojevskij, och utomordentliga
självbiografiska arbeten (Si le grain ne meurt, Om icke
vetekornet dör, 1926), där han med stor öppenhet
biktar sitt liv.
Under mellankrigsåren erhöll Gides diktning även
en stor politisk betydelse genom att han först syntes
omfatta kommunismen och senare tog häftigt avstånd
från det ryska exemplet, som han diskuterade i några
livligt omstridda böcker. Utan att i regel ta närmare
ställning till de politiska strömningarna i samtiden
påverkade han dock starkt utvecklingen inom de
intellektuellt ledande skikten både i de demokratiska
och de antidemokratisk-antiintellektuella lägren.
Under världskriget vistades Gide i Nordafrika, där han
efter en kort tvekan anslöt sig till motståndsrörelsen.
En rik bild av sin egen andliga utveckling och
samtidens kulturliv gav Gide i sin stora dagbok (Journal),
som av framtiden kanske kommer att anses som hans
märkligaste verk. Dagboksformen är den som bäst
passar för en diktare med Gides lust för självanalys
och självbespegling, för ständiga äventyr i andens och
köttets värld. Som intet annat verk speglar Dagboken
den inre oron som utgjorde drivfjädern i André
Gides författarskap. Under sina sista år vidgade Gide
sina självbekännelser, som nu också kom att gälla hans
olyckliga äktenskap. Gides med åren allt kraftigare
ovilja mot kristendomen och den katolska kyrkan tog
sig också starka uttryck.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
