Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gifter — kraft till död och läkedom - Giftblandare genom tiderna - Giftbägaren som dödsstraff - Gifter från växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1386 GIFTER _______________________________________
torkad vallmosaft (innehållande opium) som
sömn-och smärtstillande medel. I gamla egyptiska
kunga-gravar har man funnit vallmokapslar. Hundra år före
vår tideräknings början skrev den framstående
grekiske läkaren Dioskorides: »Att skydda sig mot gift
är svårt, då det finns många hemliga gifter.
Gift-blandarna förstår även att tillreda giftdrycker, som
bedrar även den mest erfarne. De tar bort den beska
smaken med söta ämnen eller den otrevliga lukten
med vällukter. De blandar även gift i vin, soppor och
honungsvatten.»
De gamla grekiska sagorna berättar om många
beryktade, framför allt kvinnliga, giftblandare. Till de
förnämsta bland dessa räknas Medea. Hon hade av
sin moder Hekate, trolldomens gudinna, lärt sig
gif-ternas hemligheter. Hekate var väl förtrogen med alla
de gift- och läkemedelsörter, som växte i konung
Aie-tes hemliga trädgårdar i Kolchis. Där odlades flera
av de växter, ur vilka vi ännu i dag hämtar många av
våra viktigaste alkaloider, t. ex. odört, alruna, bolmört,
stormhatt, spikklubba och belladonna.
Ett vanligt sätt, när man ville förgifta någon, var
att bjuda på förgiftad mat eller dryck. Förfarandet
har urgamla anor och har tillämpats långt in i nyare
tid. Särskilt högtstående och rika personer kunde
aldrig känna sig säkra. Man försökte skydda sig genom
att på gästabud först låta någon annan äta av rätterna.
Metoden var dock långt ifrån tillförlitlig - många
gifter verkar inte förrän efter en längre tid. Ofta
hotade förgiftning också på många andra sätt. Plinius
berättar att när Antonius bodde hos Kleopatra, lät
han till hennes stora fömärmelse alltid en munskänk
först avsmaka en rätt, innan han åt av den. En dag tog
Kleopatra en blomma ur kransen i sitt hår och lade
den i Antonius vin. Utan misstanke förde han glaset
till munnen, men Kleopatra hindrade honom och
talade om att rosen var förgiftad. Hon ville därmed visa,
att hon trots munskänken skulle ha kunnat förgifta
honom, om hon velat. En fånge som fick dricka vinet
dog strax därpå. - Om kardinal Richelieu berättas det
att han alltid lät sina kattor först äta av de rätter,
som bjöds honom.
Från 1300-talet till renässanstidens slut blev
giftmorden allt vanligare, framför allt i Italien. Kända
som giftblandare och fruktade av alla som inte stod
i gunst hos dem var särskilt släkterna Sforza, Borgia
och Medici. Renässansens intresse för gifter och
giftverkan kan man bl. a. studera i Shakespeares
dramatik. Där förekommer snabbt dödande gifter, gifter
som framkallar skendöd under en viss tid, såsom i
Romeo och Julia, gifter som förvänder synen, såsom
i Midsommarnattsdrömmen, häxdrycker såsom i
Macbeth. I Hamlet dör inte mindre än fyra av
huvudpersonerna genom förgiftning: drottningen
dricker förgiftat vin, kungen, Laertes och Hamlet själv
dör av sår från förgiftade värjspetsar. Vidare
be
rättas det hur Hamlets fader mördats genom att
brodern dröp bolmörtsgift i hans öra under sömnen, ett
gift som enligt Shakespeares fantasifulla beskrivning
»- kvicksilverlikt sig letar väg
igenom alla mänskokroppens gångar
och ystar plötsligen det sunda blodet
som när man dryper ättika i mjölk.»
Giftbägaren som dödsstraff
Mer än 400 år f. Kr. införde grekerna tömmandet
av en giftbägare som dödsstraff. Vanligen användes
en dryck, beredd av den giftiga odörten. Denna växt
kan man även påträffa i gamla trädgårdar i Sverige.
Den innehåller koniin, den första alkaloid man
lyckats framställa syntetiskt. Odörten liknar vår vanliga
hundloka men har rödbruna fläckar på stjälkarna
och en mycket otrevlig lukt. Giftet i odörten förlamar
först andningen, därefter rörelseförmågan och först
när slutet närmar sig även medvetandet. Till den som
fick tömma giftbägaren hörde Sokrates, som
dömdes till detta dödsstraff år 399 f. Kr.
Antagligen var egypterna de första som använde
giftiga cyanföreningar. De lät de dödsdömda dricka
drycker beredda på extrakt av persikokärnor. Dessa
innehåller amygdalin, en organisk förening, vilken lätt
avspjälkar cyanväte. Detta är ett mycket starkt och så
gott som ögonblickligen verkande gift. En droppe =
0,01 g är tillräcklig för att döda en människa.
Självmord med tillhjälp av kaliumcyanid, som vid kontakt
t. ex. med magsaftens saltsyra avger cyanväte, var
vanligt under andra världskriget.
Gifter från växtriket
Flera av våra farligaste gifter förekommer i
växtriket. De hör vanligen till en grupp kvävehaltiga,
alkaliskt reagerande ämnen, som kallas alkaloider.
Andra åter, som den nyss nämnda föreningen
amygdalin, är s. k. glykosider, dvs. de ingår i föreningar
tillsammans med olika sockerarter. Många giftiga växter
har på grund av sina medicinska egenskaper även
odlats i Sverige. En del av dem har ännu användning
som medicinalväxter. En del finns kvar, förvildade i
gamla trädgårdar, andra åter används som
prydnadsväxter, t. ex. den blå stormhatten och den röda
finger-borgsblomman.
Atropin och hyoscyamin är två alkaloider, som
vanligen förekommer tillsammans i flera växter
tillhörande familjen Solanaceae, framför allt i A’tropa
belladonna, spikklubba och bolmört. Det var Linné
som gav växten namnet Atropa belladonna. Atropa
hänsyftar på Atropos, den av de tre ödesgudinnorna,
som klippte av människans livstråd; belladonna
betyder »skön dam». Atropin har nämligen egenskapen
att i små mängder utvidga ögats pupill, och forntidens
kvinnor använde sig av detta för att få mörka, vackra
ögon. Atropin ingick också i många forntida
gift
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
