Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gifter — kraft till död och läkedom - Gifter från mineralriket - Häxsalvor - Pilgifter - Gifter som njutningsmedel - Syntetiska gifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 388 GIFTER _______________________________________
dom och förgiftningen var lätt att utföra. Förr hade
man inte heller någon möjlighet att påvisa arsenik i
ett förgiftat organ. Arsenikoxiden spelade en stor roll
i de under renässansen allt mer ökade giftmorden i
Italien. Den dödande dosen är ca 0,2 g. De svenska
bolidenmalmerna innehåller mycket arsenik. Varje år
erhålls som biprodukt vid malmens bearbetning
många gånger om världsbehovet av detta ämne.
Bland giftiga metaller märks kadmium, bly,
kvicksilver, beryllium samt deras salter. Blyförgiftningar,
i regel uppkomna i arbetet, var förr vanliga bland
typografer och målare men förekommer nu oftare bland
svetsare på varv och bland ackumulatorarbetare.
Häxsalvor
Under 1500-talet började s. k. häxsalvor komma i
bruk. De utgjordes vanligen av en blandning av fett
och olja, till vilken man satt extrakt av atropinhaltiga
växter. Salvan ströks under armarna och i ändtarmen.
Efter en tid inträdde ett bedövningstillstånd, följt av
en sömn full av förvirrade fantasier och tankar, vilka
den bedövade vanligen efteråt kom ihåg och
uppfattade som om de verkligen tilldragit sig.
Bolmörtens förmåga att framkalla hallucinationer
var känd redan i forntiden. Härpå syns också dess
gamla namn, Herba Apollinaris, tyda. Den användes
med stor sannolikhet i Apollons orakel i Delfi för att
bedöva de pytiska jungfrurna och ge dom visioner.
Pilgifter
Enligt romerska utsagor använde redan de gamla
kelterna och gallerna förgiftade pilar vid sina jakter.
Grekiska skriftställare talar om att folken i Mindre
Asien, Etiopien och norra Afrika använde pilar, vars
spetsar var försedda med giftbehållare. Troligen blev
Akillevs träffad i hälen av en förgiftad pil. Genom de
stora upptäcktsfärderna i början av 1500-talet blev det
känt, att även många dittills okända folk använde
förgiftade pilar och att de kommit mycket långt i att
bereda effektiva och farliga giftblandningar. De gifter de
använde och som ännu på sina håll är i bruk, tillhör
framför allt någon av följande grupper. 1.
Hudre-tande gifter. Dessa verkar biåsbildande och
åstadkommer lätt inflammationer. De erhålles framför allt
ur mjölksaften av olika Euphorbiaarter. Enligt den
engelske upptäcktsresanden Stanley använde vissa
negerstammar en pasta av krossade myror, innehållande
myrsyra. 2. Andningsgifter, särskilt från växter rika
på akonitin, en i stormhatten förekommande alkaloid.
3. Hjärtgifter, erhållna framför allt ur olika
Stro-phantusarter. 4. Krampgifter, vanligen stryknin.
5. Förlamande gifter, vanligen kurare.
Gifter som njutningsmedel
Ett antal gifter som opium (morfin), kokain,
heroin, indisk hampa (haschisch) verkar i små mängder
smärtstillande och lugnande samt dövar sorger och
olustkänslor. Redan efter att ha brukat dem en kort
tid har man dock vant sig vid dem och behöver allt
större doser för att uppnå önskad verkan. Samtidigt
tar deras farliga giftverkan överhand. Miljoner
människor har på grund av missbruk av dessa ämnen blivit
förstörda till både kropp och själ.
Även bruk av alkoholhaltiga drycker kan uppväcka
begär efter allt större mängder. Svåra
alkoholsjukdomar och alkoholism kan bli följden (se
Alkoholism). Det har visat sig att många stora personligheter,
som man förut trott blivit bragta om livet med gift,
i stället avlidit i någon alkoholsjukdom. Alexander
den store som plötsligt avled vid 33 års ålder hade
troligen ådragit sig svåra alkoholsjukdomar.
Syntetiska gifter
Alla de gifter vi hittills talat om har redan funnits
färdigbildade i naturen. När den organiska kemin i
mitten på 1800-talet började blomstra, framställdes
den ena nya organiska föreningen efter den andra.
Härvid visade det sig, att en hel del av dessa
föreningar utmärkte sig för stor giftighet. Eftersom de
inte förekommer i naturen, har lekmannen svårare att
få tillgång till dem. Förgiftningar med dem var
därför mera sällsynta, tills en hel del under första
världskriget började användas som stridsgaser. Bland de
farligaste av dessa märks fosgøn, en förening
mellan kolmonoxid och klor, och den svavelhaltiga
senapsgasen. Under andra världskriget kom
stridsgaser lyckligtvis inte i bruk. Flera nya gaser blev dock
utexperimenterade, framför allt de oerhört giftiga s. k.
nervgaserna, av vilka ett flertal hör till de giftigaste
ämnen som över huvud taget existerar. Den
viktigaste av dessa, sarin, är 10 gånger giftigare än någon
förut känd stridsgas. (Se art. Försvaret.)
Utvecklingen av den organiska kemin och av
läkemedelsforskningen har medfört tillkomsten av bl. a.
en mängd nya sömnmedel, varav de flesta är
föreningar av barbitursyra, t. ex. luminal, veronal,
me-dinal, dial. Såväl akuta sömnmedelsförgiftningar, i
regel självmordsförsök, som kroniska, vilka
uppkommit genom långvarigt missbruk av sömnmedel, är
bland de vanligaste förgiftningarna i vårt land liksom
i de flesta andra kulturländer.
Utvecklingen inom den moderna industrin, särskilt
den kemiska industrin, har medfört arbetsprocesser,
där giftiga ämnen förekommer och kan orsaka
förgiftningar hos arbetarna. Giftet, som härvid i regel
förekommer i luften i arbetslokalen och tillföres
genom inandning, kan utgöras av damm av bly- eller
kvicksilverföreningar, kromater, trotyl, vissa tropiska
träslag såsom teak, av gaser såsom koloxid eller
cyanväte, av ångor (vätskor, som avger ångor till den
omgivande luften) från t. ex. anilin, bensen,
triklor-etylen, koltetraklorid och blytetraetyl.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
