Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grammofon — hur ljudet bevaras - Edison lyckas - Elektrisk inspelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 2 GRAMMOFON
T. v. ses en av de första till Sverige importerade grammofonerna (1901 års modell). T. h. visas hur den på vaxplattan
ingraverade våglinjen kontrolleras i samband med inspelningen med hjälp av ett mikroskop.
HUR LJUDET BEVARAS
GrAMMOFON. Idén att mekaniskt uppteckna
den mänskliga rösten kan föras tillbaka så långt som
till 1857, då fransmannen Léon Scott angav principen
för sin »phonoautographe» och utförde praktiska
försök med denna. Experimenten förde till en
användbar metod för uppteckning av ljudvibrationerna, men
däremot lyckades Léon inte att återge ljudet.
Nästa framsteg på området gjordes av fransmannen
Charles Cros i april 1877, då han till franska
vetenskapsakademin ingav en komplett beskrivning till en
»phonograph», varvid principen med »lateralskrift»,
dvs. ljudets upptecknande i form av en slingrande
jämnbred fåra, angavs, liksom principen för dess
konserverande genom etsning samt metoden att spela upp
ljudet med hjälp av en i spåret löpande nål med
tillhörande membran.
Edison lyckas
Edison, som väl kände till den förutnämnde Léons
apparat, kom in på talmaskinens problem i samband
med sina experiment med repeter-telegrafer och var
sannolikt den förste som praktiskt lyckades
åstadkomma en ljudåtergivning, vid vilken den talandes
röst kunde igenkännas. Edisons apparater utfördes
med »vertikalskrift», dvs. med ett »rakt» spår av olika
djup (eller snarare en ås av varierande höjd) anbragt
i skruvform på ytan av en med papper eller stanniol
beklädd rulle. Ett stort antal efter våra begrepp
ytterst primitiva fonografer utsläpptes i marknaden
redan 1878 men förlorade snart i intresse, sedan den
första entusiasmen för den nya leksaken förbleknat.
De män som efter Edison haft den största
förtjänsten av uppfinningens vidareutveckling är
amerikanerna Tainter och Berliner. Den förre uppfann 1885
en metod att skära ut ljudspåren ur en från början
slät vaxrulle, och han är alltså »edisonskriftens»
egentlige uppfinnare. Den senare utarbetade 1887 en
tekniz att mångfaldiga grammofonplattor medelst
gal-var.cplastik och pressförfarande.
Elektrisk inspelning
Ända fram till omkr. 1924 begagnade man enbart
mekaniska anordningar för såväl inspelning som
uppspelning av grammofonskivor. Vid inspelningen
nyttjades en stor papptratt, försedd med ett membran
och ett härtill länkat graverstift. För att erhålla
tillräckligt starka rörelser hos graverstiftet, nödgades
man pruta av på ljudkvaliteten så mycket, att både
höga och låga toner försvann. Artisterna fick sjunga
direkt in i trattöppningen, och orkestern måste tränga
sig så nära som det överhuvudtaget var möjligt.
Vid modern grammofoninspelning, vars utveckling
varit helt beroende av radioteknikens framsteg, spelar
orkestern i en akustiskt avpassad studio framför en
eller flera mikrofoner av samma typ som används i
radio. Mikrofonströmmen ledes till ett kontrollbord,
där den förstärkes och automatiskt regleras till sin
styrka, så att ljudslingan på den färdiga
grammofonskivan får sin rätta amplitud. Från kontrollbordet
ledes den förstärkta strömmen till en graverdosa, som
omvandlar den till mekaniska vibrationer hos en
safirnål, vilken inristar ljudspåret i en planslipad platta
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
