Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullberg, Hjalmar — kärlek i tjugonde seklet - En egen poetisk ton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULLBERG 1489
det gjort honom bitter. »Sällan är vår barndom värd att
fröjdas åt; redan när vi födas är det slut med friden»,
heter det i en dikt. Men det finns andra ögonblick, när
han kan se med humor på sig själv. Det är i den
stämningen han skapat porträttet av en Ensamstående
bildad herre, läroverksadjunkten Örtstedt - Gullberg
var själv ett tag läroverksadjunkt - som lider av
min-dervärdeskomplex och på de tokigaste sätt misslyckas
med att inordna sig i tillvaron.
Man kan se hela Gullbergs diktning som en serie
försök att bryta sig loss ur känslan att vara en
främling. Ingen modem diktare har som han skildrat
döden som en befriande broder. I befrielseförsöken har
också kärleken spelat sin roll. I diktsamlingen Kärlek
i tjugonde seklet (1933) har en ung generation känt
igen sitt eget sätt att uppleva kärleken. Men den
kärlek som Gullberg skildrar slutar alltid med resignation:
de älskande måste skiljas åt.
I Gullbergs diktsamlingar möter vi en mycket
pessimistisk syn på tillvaron. I Att övervinna världen (1937)
tänker han sig livet som den stora kloaken, från
vilken människan kan räddas bara genom att på de gamla
mystikernas sätt uppleva Gud. I diktsamlingen Fem
kornbröd och två fiskar (1942) finner vi, hur han ännu
mer har koncentrerat sig kring det religiösa. Men det
har också skett något av en förändring med honom.
Det andra världskriget gjorde hans ställning som
den ensamme och isolerade ohållbar, och i dikt efter
dikt förde han det humanas talan gentemot våldet.
Diktsamlingen Dödsmask och lustgård (1952)
utgör en märklig förnyelse av hans diktning. Han rör
sig i denna med samma motiv som tidigare men
under-gångskänslan har fått bittrare uttryck: döden blir
skrämmande, lidandet i världen inger ångest, ingen
gudomlig hjälp finns. Han besjunger på nytt kärleken
men nu med en åldrande mans mognade klarsyn. Det
är dikter fyllda av egendomliga, fascinerande,
djupsinniga bilder för kärlekens förnyande och
allbetving-ande makt.
De slocknade ögonen, den stela munnen
och kindernas sorgset sköra gipsavgjutning . . .
Mjukt och försiktigt lyfte dina händer
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte.
Jag protesterade, rör mig inte!
Varför petar du ett lik i ögonhålorna,
låt mig ha mitt ansikte i fred!
Djärva av medlidande lyfte dina händer,
utan att darra, långsamt och metodiskt
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte,
ensamhetsårens grimas,
min dödsmask av frusna tårar.
En egen poetisk ton
Gullberg fann redan från början en ton, som
passade honom ypperligt. Han utgår ofta från en känd
psalmvers eller schlager eller också tar han en
välformulerad tidningsnotis till hjälp. Resultatet blir en
egendomlig kontrast mellan språkdräkt och inne-
Hjalmar Gullberg, pessimisten och mystikern.
håll. En sådan dikt som »Efterlyses» kan bara
Gullberg ha skrivit:
Undertecknads barnatro
har försvunnit från sitt bo
utan mössa, rock och sko.
Här, i hopp att det blir känt,
vart han sig i världen vänt
gives hans signalement.
Rösten som en fågeldrill,
ögon blå med blank pupill,
blicken hör ej jorden till.
Den som innan ägarn dör
den försvunne återför
lovas hederlig dusör.
Dikten börjar som ett affärsbrev, fortsätter som en
efterlysning i radio och slutar som en annons. Det kan
låta som ett skämt. Ändå är denna dikt allvarligt
menad. Gullberg har använt sitt alldeles egna sätt att
begagna de allra vardagligaste orden, ge dem en
djupare betydelse och på det sättet få sina läsare att
lyssna till vad han har att säga om det som alltid är
det väsentligaste för honom: evigheten och den inre
världen. I Dödsmask och lustgård har denna ton med
sina eleganta vardagsvändningar i stor utsträckning
fått vika för ett djärvare och rikare men också
brutalare språk. Att efter en lång författarbana så helt
kunna förnya sina uttrycksmedel visar Gullbergs
storhet.
Hjalmar Gullberg blev 1940 invald i Svenska
akademien. 1936-50 var han teaterchef vid Radiotjänst.
95—407567 m
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
