Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gångsport — en svårbedömd idrottsgren - Över 2 miljoner svenska gångare - Enkla men svårbedömda regler - Internationellt domarkrig - Svenska triumfer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I514 GÅNGSPORT __________________________________________________________________
EN SVÅRBEDÖMD IDROTTSGREN
Gångsport är motionsidrottens mest utbredda
gren men intar på det vanliga tävlingsprogrammet
en ganska undanskymd plats - för att i olympiska
spel och europamästerskap plötsligt träda i
förgrunden ur svensk synvinkel i och med att svenska
gång-are firar stora triumfer.
Gången har gamla anor, och under den s. k.
»pe-destrianismens» tid i England på 1600-talet förekom
ofta »matcher» i gång - i förening med vadhållning
- varvid ett par högättade män mätte sin förmåga i
att gå fort. Ofta förekom det att de inte gick själva
utan att deras anställda betjänter eller speciellt
anställda gångare, s. k. »footmen», tävlade. På 1780-talet
nåddes i en dylik match en tid på 13 timmar på 50
eng. mil (cirka 8 svenska), och 1798 gick en överste
Thornton samma sträcka på 10 timmar. Även
betydligt längre sträckor användes, och 1793 gick den
59-årige Foster Powell sträckan London-York-London
(647 km) på 5 dygn, 15 timmar och 15 min. Powell
gjorde för övrigt vidsträckta turnéer, bl. a. till
Frankrike och Schweiz.
På 1860-talet infördes tävlingsgång i modern
bemärkelse i England, och vid första mästerskapen i fri
idrott, 1866, förekom en gångtävling på 7 eng. mil.
Gångsporten har sedan dess framförallt omhuldats
i England, där utom gång på bana även många
tävlingar på långa landsvägsdistanser förekommer
(Lon-don-Brighton, ca 80 km, är den mest kända),
vidare i Canada och tidigare i USA. Omkring 1910
upptogs sporten i rätt stor utsträckning i Frankrike och
Italien, något senare i Schweiz och Tyskland, och den
fick stor utbredning i Sverige, Lettland,
Tjeckoslovakien m. fl. länder under 1930-talet.
Över 2 miljoner svenska gångare
Gång räknas internationellt som fri idrott och
upptogs på det svenska mästerskapsprogrammet 1897—
1915 (utom 1909 och 1910). Under de följande åren
förekom gång egentligen blott i form av den i
Stockholm årligen arrangerade »Typografgången»
Djurgården runt, men omkring 1930 flammade intresset på
nytt upp, då stora propagandatävlingar på landsväg
började arrangeras, främst i Dalarna med E. Lindé
som ledare. Med den sistnämnde, T. Tegnér och E.
Pallin som främsta propagandamän fick gångsporten
en kolossal utbredning, bl. a. manifesterat i de s. k.
»riksmarschema» och »folklandskamperna» kring
1940, då över 2 milj, svenskar deltog.
Till gångsportens popularisering bidrog även mer
eller mindre officiella tävlingar på 6-7 mil långa
sträckor som Uppsala-Stockholm, Alingsås-Göteborg
och Varberg-Göteborg.
Medan dessa svenska arrangemang i allmänhet
omfattade ren gångsport, arrangerades även en del
tävlingar i gång eller »marsch» med packning, delvis på
längre sträckor. Speciellt populära blev dessa
marschtävlingar i Norge, Holland och Tyskland.
Enkla men svårbedömda regler
Gångsportens huvudregel - förflyttningen skall
ske med »ständig kontakt med marken» - är till synes
mycket enkel, men i praktiken är den svår att
efterleva. Det visade sig snart, att det för ett mänskligt
öga var praktiskt taget omöjligt att avgöra, om en
gångare på korta distanser ständigt hade en fot i
marken. Tävlingar på gångens s. k. »sprinterdistanser»
(1 500-5 000), där stilen var mest svårbedömd,
förekommer visserligen efter mitten av 1940-talet sällan,
men även på den traditionella sträckan 10 000 m är
stilen svår att bedöma, då gångarna i tävlingshetsen
ofta »går i luften», då den bakre foten lyftes, innan
den främre tagit mark.
Internationellt domarkrig
De många tävlingarna på korta distanser och
tävlingarna i »marsch», där gångsportens
»kontakt-med-marken»-regler inte alltid efterlevdes, skapade kaos i
bedömningsfrågan. Än värre blev situationen genom
framträdandet av den skicklige tjeckiske gångaren
V. Balsån under 1940-talets första hälft. Denne hade
skaffat sig skor med lång tåspets, som släpade efter
vid fotens lyftande och gav domaren det intrycket, att
fotspetsen hade kontakt med marken, då den i själva
verket (inne i skon!) redan lyfts. I konkurrens med
Balsån lade sig även den ledande svenske
sprinter-gångaren V. Hardmo till med en så snabb stil, att
starka tvivel uppstod, om hans gång verkligen var i
enlighet med reglerna.
Olika länders domare hade skilda uppfattningar.
Varningar och diskvalifikationer haglade 1
internationella tävlingar, och då de tidigare så stilsäkra
britterna efter 1948 började acceptera en tydligt
regelvidrig stil, har gångbedömningen råkat i vanrykte och
gör sportens framtid osäker. Efter olympiska spelen
1952 sades på tongivande brittiskt håll ifrån, att man
inte kunde tänka sig att tävlingar på så kort sträcka
som 10 000 m i fortsättningen kunde tas upp på det
olympiska programmet.
Svenska triumfer
Från mitten av 1930-talet har Sverige varit
världens ledande gångarnation, främst genom J.
Mikaels-son, V. Hardmo och J. Ljunggren. De två förstnämnda
dominerar fortfarande världsrekordtabellen, medan
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
