Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav — vår jord är till största delen ett vattenklot - Djuphavsgravar och kontinentalsocklar - Temperatur och salthalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1560 HÄV
VÅR JORD ÄR TILL STÖRSTA DELEN ETT
VATTENKLOT
HAV. Av jordens i runt tal 510 milj, km2 är inte
mindre än 71 % eller 361 milj, km2 täckta av vatten.
Vore ytornas storlek avgörande skulle följaktligen den
geografiska vetenskapen främst vara inriktad på
utforskandet av de stora havsviddema och de
hemligheter, som döljer sig i de dunkla oceandjupen. Men
sedan gammalt har landmassornas utforskande givit
geograferna fullt upp att göra och studiet av havet har
i stället givit upphov åt en ny och viktig
vetenskapsgren: oceanografin.
En äldre och mera romantisk tidsålder talade om»de
sju haven»; vår rationella tid räknar blott med tre
världshav. Störst är Stilla havet, lika stort som de
båda andra tillsammans: 179,7 milj. km2. Näst i
ordningen kommer Atlanten med 106,5 oc^ sist Indiska
oceanen med 74,9 milj, km2, vilket dock är nära
dubbelt så mycket som den största av världsdelarna.
Norra Ishavet betraktas numera som blott en del av
Atlanten, och det forna Södra Ishavet har delats upp
mellan de tre stora. Gränserna mellan de tre
världshaven brukar sålunda nu dras längs de meridianer,
som genomkorsar Kap Agulhas i Sydafrika, Kap Horn
vid Sydamerikas sydspets och Sydöstkap på
Tasma-nien ned till den antarktiska kontinenten.
Vid sidan av dessa världshav brukar man
emellertid särskilja mindre hav av lägre dignitet. En sådan
grupp är de s. k. medelhaven, som nästan helt omges
av fastland och endast genom relativt trånga sund
står i förbindelse med världshavet. Hit räknas förutom
det egentliga Medelhavet också det amerikanska
medelhavet (Mexikanska bukten och Karibiska havet),
det arktiska (Norra Ishavet) och det asiatiska
mellan Bortre Indien och Australien. Med undantag för
Ishavet är de alla viktiga och starkt befästa
genomfartsleder för världssjöfarten och spelar ekonomiskt
och strategiskt en utomordentligt stor roll. En annan
grupp är de s. k. randhaven, som vid oceanernas
kanter avskils från de stora havsviddema av halvöar och
ökedjor, t. ex. Nordsjön i Atlanten, Berings hav,
Östkinesiska sjön m. fl. i Stilla havet. En medelhaven
närstående typ är slutligen de s. k. inhaven, exempelvis
Östersjön, Hudson Bay och Svarta havet, vilka också
står i förbindelse med världshaven därigenom, att de
trafikgeografiskt bildar återvändsgränder.
Djuphavsgravar och kontinentalsocklar
Man beräknar att havet upptar en volym av mer
än 1 360 milj. km2. Medeldjupet är ej mindre än
3 680 m, men variationerna är stora. Närmast land
utbreder sig i regel en mer eller mindre bred och
lång
samt sluttande grundvattenplatå, den s. k.
kontinentalhyllan, kontinentalsockeln eller shelfen (av
engelska shelf = hylla). Dess yttre gräns brukar dras vid
djupkurvan för 200 m, och ekonomiskt utgör den den
ojämförligt viktigaste delen av havsbottnen, eftersom
det är här jordens stora fiskeområden är belägna.
Geologiskt utgör kontinentalsocklama de
»översvämmade» delarna av kontinenternas låglandsområden.
Utanför shelfens gräns ökar i allmänhet bottnens
lutning något. Denna kontinentalbrant sträcker sig
ned till djup växlande mellan 2 000 och 3 000 m, där
lutningen åter blir ringa. Den egentliga
djuphavsslät-ten utbreder sig emellertid först på djup mellan 4 000
och 6 000 m med sina karakteristiska
bottenavlag-ringar, den järn- och manganrika röda djuphavsleran.
Havets djupaste delar är de s. k.
djuphavsgra-varna, som sänker sig ned under 6 000 m. Tvärtemot
vad man skulle kunna vänta sig ligger ej dessa i
oceanernas centrala delar utan i randområdena. De mest
kända är de långsträckta djuphavsgravarna i Stilla
havet, uppkallade efter de öar och länder, som de
ansluter sig till: Filippinergraven, med rekord djupet
ca 10 800 m, Japangraven med 10 550 m, Tongagraven,
Aleutergraven och den peruansk-chilenska rännan.
Djupast i Atlanten är Puerto Ricograven i Västindien
8 750 m och i Indiska oceanen Javagraven 7 500 m.
Förr i tiden föreställde man sig djuphavsslätten
som en slätt i ordets egentliga mening, och de glesa
lodskotten syntes bekräfta denna uppfattning. Den
moderna ekolodningen, som på ett revolutionerande sätt
berikat vår kännedom om oceanernas
djupförhållanden, har emellertid gjort uppenbart, att havsbottnen
i själva verket äger en utomordentligt rikt ciselerad
skulptur. Stora platåer och ryggar höjer sig i stundom
tvärbranta stup ur djupet, ofta t. o. m. större och
djärvare formade än landytans bergskedjor. Väldiga
höjdsträckningar som t. ex. Atlantiska centralryggen
delar upp djuphavet i ett flertal isolerade
skålfor-made bäcken. Långa undervattensrännor fortsätter på
många håll landytans floddalar, och längs
kontinentalsocklarnas ytterkant har påträffats täta nät av
starkt förgrenade, djupa kanjondalar. Hur dessa
bildats är emellertid hittills en olöst gåta. Har havsytan
legat tusentals meter lägre än nu eller har starka
un-dervattensutflöden från kontinenternas
grundvattens-reservoarer skapat dem?
Temperatur och salthalt
Havsytans värmeförhållanden sammanhänger
givetvis i första hand med lufttemperaturen i trakten. I
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
