Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellström, Gustaf — journalist och moralist - Helsingfors — Finlands vackra vita huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1586 HELLSTRÖM _________________________________________________________________________
Gustaf Hellström, berättaren med både svensk och
internationell förankring, ses här fördjupad i en antologi,
berättelser från alla världens hörn, sammanställd av hans kollega
och generationskamrat Sigfrid Siwertz.
JOURNALIST OCH
MORALIST
Hellström, Gustaf (1882-1953), är en av de
förnämsta representanterna för den svenska
författargenerationen som kallats tiotalet men som i själva
verket framträdde redan under det nya seklets första
decennium. Det var dock först omkring 1910 som den
nya generationen blev fullt medveten om vad som
skilde den från dess lysande föregångare, nittiotalet,
och närmade den till åttiotalet: den europeiska
orien
teringen, verklighetssinnet och kritiken, intresset för
sociala och politiska frågor, det moraliska allvaret. Det
var också 1910 som Gustaf Hellström utgav den bok
där de nya signalerna först hördes i hans diktning,
berättelsen Kuskar. Motivet var hämtat från London, där
han tillbragte flera år som tidningskorrespondent
-en verksamhet som haft stor betydelse för Hellström
och avsatt många spår i hans författarskap. Den övade
hans förmåga att teckna miljöer och människor, att
förstå verklighetens olika sidor och dryfta tidens
brännande frågor. Få svenska författare har kunnat
anlägga ett så europeiskt, ja internationellt perspektiv
på tillvaron som Gustaf Hellström, som mellan åren
1907 och 1935 vistades i England, Frankrike och USA.
Sina minnen och intryck från dessa resor har
Gustaf Hellström samlat och utnyttjat både i särskilda
romaner, t. ex. Kring en kvinna (1914) och Ett
rekommendationsbrev (1920), och framför allt i sin
stora självbiografiska romansvit En man utan humor
(1921-52), där skildringen av utlandet upptar en
stor plats. Men just att hans främsta verk är en mer
eller mindre romantiserad självbiografi visar, att
intresset för den yttre verkligheten endast är en sida
hos Hellström. Han är inte bara journalisten och
kulturkritikern; han är också moralist, självbekännare
och självrannsakare.
Denna sida är den förhärskande i de två romaner
som väl utgör Gustaf Hellströms största insats i
svensk berättarkonst: Snörmakar Lekholm får en idé
(1927), och Polismästare Carl Herbert Malmros
(1931). De förenar på ett märkligt sätt moralisk
ansvarskänsla och obönhörlig självkritik med historiskt
sinne, människoförståelse och berättarglädje - det
sistnämnda en egenskap som kommer bäst till sin
rätt i den bistert humoristiska skärgårdsromanen
Storm över Tjurö (1935). I synnerhet har Snörmakar
Lekholms skildring av hur en svensk familj inom
förloppet av tre generationer arbetar upp sig i samhället
redan fått klassiskt anseende som den svenska
ståndcirkulationens epos.
Gustaf Hellström blev 1942 medlem av Svenska
akademien.
FINLANDS VACKRA VITA HUVUDSTAD
H ELSINGFORS. Om man lägger bredvid varandra
kartorna över Helsingfors och Karlskrona, slås man
genast av hur likartat städerna placerats. Båda
ligger på öar och halvöar nära havsbandet, Helsingfors
något mera öppet, med havshorisonten inom synhåll
men likväl skyddat av skärgård. Även de topografiska
förhållandena är likartade med en omväxlande, rätt
backig terräng, som erbjuder goda utsiktspunkter
men besvärliga trafikproblem. Båda är till sist
inbäd
dade i rik grönska, om också Helsingfors omges av
en kärvare växtlighet än staden i Sveriges örtagård.
Som så många andra svenska städer från samma
tid har Helsingfors ursprungligen anlagts på en
annan plats än den nuvarande. Helsingfors’ Gammelstad
började anläggas av Gustav Vasa 1550 vid Vanda ås
utlopp i Gammelstadsfjärden, men staden måste efter
1640 flyttas till sin nuvarande plats, Estnäs’ udde.
Trots sitt gynnsamma läge och anläggningen av Svea-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
