Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik — sköldemärken och vapen - Vem äger rätt att föra vapen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERALDIK 1605
T. v. Riddare i full rustning (på hertig Eriks sigill av 1306), ett exempel på medeltida heraldik. T. h. Vårt nuvarande
stora riksvapen.
SKÖLDEMÄRKEN OCH VAPEN
HeRALDIK. Redan under korstågen på 1000- och
1100-talen uppkom bruket att förse rustningarna med
det kristna korset, men under sistnämnda århundrade
började man även använda andra
identifieringstec-ken av mera enskild art. Då den medeltida krigaren
var väpnad till strid, var han iklädd en rustning,
som täckte honom och hans häst. Det var då
nödvändigt att skapa yttre igenkänningstecken på
rustningen, vilka sattes på hans sköld (sköldemärken
eller vapen), men även hjälmen, manteln, lansfanan
och hästens schabrak pryddes på liknande sätt.
På denna enkla grund uppbyggdes sedermera ett
helt system av regler med påverkan från olika
kulturella företeelser och i sin ordning inverkande på
andra. Detta system benämndes heraldik av det
latinska heraVdus, härold, varmed avsågs den ämbetsman
som under medeltiden bl. a. hade att övervaka, att
heraldikens lagar efterlevdes.
Vem äger rätt att föra vapen?
Heraldikens ännu bestående grund är således av
rättslig art: vem äger ett vapen och med vad rätt.
Vapen var till en början ägarnas personliga märke (i
Sverige förekom vapen första gången i urkunderna
1219), men dessa övergick snart nog till att bli
släktens på samma sätt som furstarnas vapen övergick
till att bli ländernas. Sedermera har landskap, län,
städer m. fl. antagit och fört vapen. Redan på 1300-
talet uppkom bruket för borgerliga personer att föra
sköldemärken, ett bruk som sedermera ägt bestånd
tiderna igenom i de flesta kulturländer. Någon
inskränkning av rätten att föra vapen har aldrig funnits,
såvitt icke därmed varit förbundet kränkandet av
annans äganderätt. I vissa länder lever ännu kvar
bestämmelser, att vapen inte får utsmyckas med sådana
emblem som uteslutande hör samman med
adelsvär-digheter, t. ex. rangkronor. Det är likaledes oriktigt
att inte följa de heraldiska lagarna i fråga om själva
vapnets sammanställning, ty ett i huvudsak felaktigt
sammansatt vapen faller icke under heraldiken.
Någon juridisk skyldighet härtill finns emellertid inte
annat än för offentliga vapen samt för adelsståndets,
vilka senare ofta blivit förlänade eller sanktionerade
av resp, rikens överhet.
Från mitten av 1800-talet blev bruket av offentliga
vapen mera allmänt, särskilt i vårt land. Riksvapnet,
som förut betraktats som blott konungens och landets
egendom, togs allt mer och mer i anspråk av
föreningar och sammanslutningar, likaså landskaps-,
läns-och stadsvapen. Vissa länder, exempelvis Norge,
förbjuder enligt lag allt privat bruk av riksvapnet.
Bruket av offentliga vapen är förbjudet i de flesta länder
på det merkantila området (varumärken m. m.).
Det är en allmänt utbredd missuppfattning att
endast adeln äger rätt att föra vapen. Något förbud för
ofrälse personer att föra dylikt har som ovan nämnts
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
