Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Hesse, Hermann — arvtagare till Goethes humanism
- Svåra kriser
- Glaspärlespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARVTAGARE TILL GOETHES HUMANISM
Hesse, Hermann (f. 1877). Den mäktiga och
egenartade romanen Glaspärlespelet, som Hesse utgav år
1943, betecknade krönet på en stenig och slingrande
livsväg, som stundom lett diktaren djupt i avgrunder
men som slutligen fört honom till den stora konstens
rofyllda och kyliga tinnar.
Men innan Hesse nådde dit, fick han kämpa hårt.
Sonson och son till tyska missionärer i Indien, gjorde
han uppror mot föräldrar och lärare, avbröt sina
studier för att bli diktare och livnärde sig sedan än som
mekaniker, än som bokhandlare. Han blev en
självlärd grubblare över livets gåtor, som i sina första
böcker — utvecklingsromanen Peter Camenzind (1904),
småstadsidyllen Nachbarn, vagabondhistorien Knulp
(1915) — gav vemodigt romantiska uttryck åt sin
längtan efter barndomens, naturens och småstadslivets
frid.
Svåra kriser
1911 övergav Hesse plötsligt hustru och barn och
reste till Indien, vars filosofi och religion haft ett
stort inflytande på honom, vilket bl. a. framgår av
den vackra Buddhaskildringen Siddhartha (1923). Det
första världskriget medförde en ny svår kris för
honom. Denna utgör bakgrunden till de två romaner i
vilka han djuplodande skildrar tidens andliga
förvirring och upplösning, Demian (1919) och Stäppvargen
(1927). De avspeglar hans själsliga kluvenhet mellan
världsflykt och livsberusning, mellan begär och
försakelse, vilken även representeras av de två hjältarna
i medeltidsberättelsen Narziss und Goldmund (1930).
Då hade Hesse sedan länge varit bosatt i Schweiz,
fjärran från den moderna storstadscivilisationens
oroliga ävlan och från den tyska chauvinism som han
redan under första världskriget tagit avstånd ifrån.
1923 blev han schweizisk medborgare. Något av
alplandskapets mäktiga, kalla storhet vilar över Hesses
sista stora verk, den filosofiska romanen Das
Glasperlenspiel (Glaspärlespelet) en av den moderna
litteraturens märkligaste skapelser.
 |
Herman Hesse, den djupsinnige författaren till Stäppvargen
och Glaspärlespelet, i en för hans personlighet och dikt
ovanligt avspänd och trivsam attityd. |
Glaspärlespelet
Glaspärlespelet är en framtidsutopi, men den
framtid till vilken den är förlagd är inte en teknikens
undervärld, utan en period av lugn besinning efter
svåra stormar. Utmattade av blodiga krig har
Europas folk skapat en tillflyktsort för den högsta
andliga odlingen, Kastalien, vars invånare, befriade från
vardagslivets omsorger och besvär, helt ägnar sig åt
forskning och tänkande. Höjdpunkten i deras
verksamhet utgör det sällsamma »glaspärlespelet», en
kombination av symboler för alla olika kulturgebit:
filosofi, matematik, musik osv. Att deltaga i, ja kanske
rentav leda detta spel, är den högsta äran för varje
medborgare i Kastalien. Den äran kommer romanens
hjälte, Joseph Knecht, tilldel. Han blir »spelmästare»
(ludi magister). Men han lämnar frivilligt sin
upphöjda post, han överger Kastalien för att utanför dess
gränser möta det verkliga livet i dess hårdhet och
grymhet och här i gärning bekräfta andens
överhöghet. Så ger Glaspärlespelet ett nytt och sista uttryck
åt den stora konflikten i Hermann Hesses tankevärld:
striden mellan kultur och natur, konst och verklighet,
ande och liv, tänkande och handlande. Det är en
konflikt som Hesse har gemensam med en stor del av sina
jämnåriga, särskilt i Mellaneuropa, och det är värt
att lägga märke till att den väl aldrig har blivit
skarpare och klarare belyst än i denna bok från det stora
ofärdsåret 1943.
Hesses stil har undergått en liknande utveckling
som hans idéer och personlighet. Den har blivit allt
klarare, renare och fastare. Så romantiker han än är,
representerar han på denna punkt, liksom i sin
förnämliga lyrik, den klassiska traditionen i tysk
litteratur. Han står nu som den förnämsta arvtagaren till
Goethes humanism, som han även värnat i sin
litterära kritik. År 1946 tilldelades han nobelpriset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 12 02:56:33 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-3/0497.html
