Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia — hur historien talar till vår tid - Är det personliga det högsta i historien? - Politisk historia och andra specialområden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l6l8 HISTORIA
En fruktbärande synpunkt införde Montesquieu
[mångteskj ö’] i den historiska betraktelsen, då han
framhöll de fysiska förhållandenas, särskilt klimatets,
inverkan på människorna och deras öden. Somliga har
gått mycket längre och har ansett människan vara
endast en »produkt av sin omgivning, miljön»; därmed
har man utmönstrat människans fria vilja och anlagt
ett »deterministiskt» åskådningssätt. Den historiska
betraktelsen och det historiska bedömandet har ofta
tagit intryck av förhärskande tidsriktningar. Under
romantikens tid tog man sikte på den nationella
egenarten, och nationalitetssträvandena under 1800-talet
färgade i hög grad de historiska omdömena, i
synnerhet i länder där dessa rörelser gjorde sig starkt
gällande. Även de moderna rasteorierna har satt spår
inom historieskrivningen, likaså psykoanalysen. Under
inverkan av de socialistiska samhällsteorierna har man
betonat de ekonomiska och sociala faktorernas
inflytande på den historiska utvecklingen. Längst går här
den s. k. materialistiska historieuppfattningen,
representerad särskilt av Karl Marx och hans efterföljare.
Enligt den går allt historiskt skeende ytterst tillbaka
på förändringar av ekonomisk art. Typiskt för en sådan
uppfattning är, att en historiker av denna skola
skildrat reformationstiden utan att nämna ett ord om
Luthers själsstrider. En modifikation av denna riktning
är den s. k. ekonomiska historieuppfattningen, som
framlagts bl. a. av den amerikanske nationalekonomen
Seligman.
Otvivelaktigt har alla dessa olika synpunkter verkat
befruktande på den historiska kunskapen och vidgat
den historiska synkretsen. Men faran är, att en av
dessa synpunkter ensam får härska. Då blir det ensidighet
och konstruktioner. Det gäller också att bekämpa både
äldre tiders benägenhet att försköna eller svartmåla
och en nutida tendens att komma med sensationella
»omvärderingar». Mot dylika strävanden gäller
alltjämt den tyske historikern Rankes sats, att historien
skall visa »wie es eigentlich gewesen ist» (hur det i
verkligheten gått till). Det är det historiska
sannings-kravet, det är historisk realism i bästa mening, det är
historisk objektivitet. »Historikern känner sig icke
sitta på något domarsäte, hans uppgift är icke att utdela
beröm eller klander . . ., utan han skall framlägga
verkligheten sådan den är med sina dagrar och skuggor,
han skall icke vara justitieråd utan på sin höjd
revisionssekreterare», säger Harald Hjärne.
Politisk historia och andra specialområden
Från början var så gott som all historieskrivning
politisk. »Historien är det förflutnas politik och
politiken det närvarandes historia», har en engelsk
historiker yttrat. Det var de märkliga händelserna och de
handlande personerna inom staternas liv som helt
fångade intresset. Sambandet mellan politik och
historia visade sig däri, att äldre tiders historieskrivare
ofta var aktiva statsmän. Det gäller om de antika
mästarna Tukydides och Caesar, och exempel på samma
sak från nya tiden är bl. a. italienaren Machiavelli,
engelsmannen Macaulay [mekå’li], fransmannen
Thiers [tiäzr] och tysken Sybel. I äldre tider intog
krigshistorien en mycket betydande plats i de flesta
historiska framställningarna.
Den som kan sägas ha infört kulturhistorien i
framställningen av det förgångna är Voltaire [våltäYJ.
Han sysslar icke blott med krig och diplomati utan
skildrar även hovet, finanserna, vitterhet och konst,
handel och samfärdsel osv. Småningom blev det allt
vanligare, att historieskrivarna inom den politiska och
kronologiska ramen lade in beskrivningar av
kulturtillstånd. I Sverige var detta fallet redan hos Dalin
och i större utsträckning hos Geijer, F. F. Carlsson
och Odhner.
Under 1800-talet utbildade sig särskilda grenar av
historien till självständiga vetenskaper:
konsthistorien, litteraturhistorien, kyrkohistorien,
religionshistorien, lärdomshistorien, fornforskningen — såväl den
antika som den nordiska -, sociologin, som bl. a.
undersöker massrörelserna, den s. k. kulturhistorien i
inskränkt bemärkelse, som ägnar sig åt
»genomsnittsmänniskan i hennes dagliga arbete och hennes vila, i
hennes uteliv och hemliv, i allvar och nöd, i nöjen och
festliga tilldragelser». I Sverige har på senare tid Eli
F. Heckscher gjort kraftiga inlägg för den
ekonomiska historien, och han kan kallas banbrytaren för
den ekonomisk-historiska vetenskapen i vårt land, även
om han icke saknar framstående föregångare, t. ex.
Hans Forssell och Holger Rosman.
På detta sätt har den historiska vetenskapen fått en
allt starkare förgrening och en allt rikare nyansering,
och historien har härigenom tillförts väldiga
landvinningar. Någon strid och konkurrens mellan de olika
grenarna behöver icke förekomma - i stället bör det
råda samarbete och inbördes respekt. Hans
Hilde-brand, en av kulturhistoriens första målsmän i vårt
land, uttryckte detta drastiskt och riktigt så: »Det
faller icke kulturforskaren in att pröva, vilket i
vetenskapligt hänseeende väger mest: redogörelsen för en
förbättring av hemlighuset eller upptäckten av rätta
förhållandet med en fredstraktats tillkomst.» En fara
med den fortgående förgreningen inom
historievetenskapen är emellertid, såsom Ludvig Stavenow
framhåller, att »massan av detaljutredningar och
specialforskningar hotar att omintetgöra översikten över
vetenskapen som ett helt och undanskymma de stora
historiska synpunkterna och problemen».
För den historiska forskningens planmässiga
bedrivande har i senare tid mycket åtgjorts. På
historiska kongresser har vetenskapsmän från olika länder
och olika specialområden samlats. Inom de flesta
kulturländer har bildats historiska föreningar med syfte
att utge tidskrifter, källpublikationer m. m.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
