Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hume, David — en radikal skeptiker - »Jaget» och orsaksförhållandet - På elden med metafysik och teologi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUME 1665
EN RADIKAL SKEPTIKER
HuME [hjo’m], David (1711-76) betraktas ofta
som Englands skarpsinnigaste tänkare. I varje fall har
hans betydelse för filosofin varit mycket stor och icke
minst i våra dagar har han blivit föremål för ett
förnyat och fördjupat studium och starkt påverkat den
moderna empirismen. »Att vederlägga honom»,
skriver Bertrand Russel, »har ända sedan hans egen tid
varit en omtyckt sysselsättning för metafysiker. För
min del finner jag ingen av deras vederläggningar
•övertygande; icke desto mindre kan jag inte
underlåta att hoppas, att man en gång skall kunna uppställa
en något mindre skeptisk filosofi än Humes.» Kant
säger sig genom Hume ha väckts ur sin »dogmatiska
slummer» och drivits till kritisk besinning över
frågan om vår kunskaps ursprung och giltighet.
Hume var av skotsk härkomst, inträdde vid unga år
på den juridiska banan, försökte sin lycka som
affärsman men drogs snart av sin böjelse från det praktiska
livet. En anspråkslös förmögenhet satte honom i stånd
att ägna sig åt litterära och filosofiska värv. I
Frankrike skrev han 1734-37 sitt filosofiska huvudarbete
Treatise of Human Nature, som dock gick så gott som
obeaktat förbi. Större lycka gjorde en senare
omarbetning Inquiry concerning Human Understanding
(1744) vari Hume något mildrade skärpan i den
radikala skepsis, vari den första versionen utmynnade.
Efter att förgäves ha sökt en professur i Edinburgh
ägnade sig Hume åt historieskrivning. Ar 1755 utkom
hans History of England, som röjer en konservativ
politisk åskådning. Postumt utgavs hans
religionsfilosofiska arbete Dialogues concerning Natural Religion
0779)-
»Jaget» och orsaksförhållandet
Hume drar ut de yttersta konsekvenserna av den
linje, som utstakats av hans föregångare Locke [låk’]
och Berkeley [ba’kli]. All vår kunskap stammar enligt
dem ur erfarenheten; det finns inga »medfödda idéer».
Likväl hade Locke bibehållit begreppen »materiell
substans», »själ» och »Gud» såsom beteckningar för
verkligheter, som vi behöver för att förklara
yttervärlden, innervärlden och världen i sin helhet.
Berkeley påvisade, att begreppet »materia» icke är givet i
vår erfarenhet och heller icke nödvändigt för att
förklara denna. Det givna är våra förnimmelser, men
för att förklara dessa måste vi dels anta en orsak, Gud,
dels något, varpå orsaken verkar eller hos vilket den
framkallar förnimmelserna, dvs. »själen» eller
»jaget».
Hume sökte nu visa, att varken »jaget» eller
orsaksförhållandet kan vara härledda ur erfarenheten.
Jaget hade ansetts som givet i den »inre»
erfarenhe
ten, men Hume bestrider att så är fallet. »När jag
försöker tränga djupast ned i vad jag kallar mitt jag,
stöter jag alltid på den ena eller andra speciella
förnimmelsen av värme eller köld, kärlek eller hat, lust eller
olust.» Jaget upplöser sig i »ett knippe förnimmelser»;
att vi uppfattar dem som en enhet beror blott på att de
i våra föreställningar så ofta uppträder tillsammans
att de associeras med varandra. Men att
förnimmelserna på detta sätt associeras till ett »jag» betyder
inte, att detta »jag» skulle vara någon verklighet. På
samma sätt med orsaksförhållandet. Vi iakttar, att
efter blixten följer åskdundret, och då denna
iakttagelse upprepas tillräckligt ofta associerar vi de båda
företeelserna och väntar oss, att på blixten dundret
skall följa. Men detta är en rent psykologisk process
och det samband, som vi kallar orsak-verkan är aldrig
givet i vår erfarenhet. På A följer B i tiden, men det är
också allt vi vet och i och för sig är det ingen logisk
orimlighet i tanken, att plötsligt på A i stället skulle
följa C. Både jaget och orsaksförhållandet upplöses
alltså i kombinationer av förnimmelser, som ofta
uppträder samtidigt eller efter varandra.
På elden med metafysik och teologi!
När giltigheten av de grundbegrepp, varpå all
metafysik och teologi vilar, icke kan bevisas ur
erfarenheten, följer därav att dessa föregivna vetenskaper är
idel misstag och vidskepelser. »Om vi, övertygade om
dessa grundsatser, ville snoka igenom biblioteken,
vilken förödelse måste vi inte då anställa! Om vi t. ex.
finge tag i en teologisk eller metafysisk bok, måste vi
fråga: innehåller den abstrakta undersökningar om
storheter och tal? Nej! Eller empiriska
undersökningar om fakta? Nej! Välan, på elden med den, ty den
kan inte rymma annat än sofismer och misstag!»
Men det är inte bara metafysik och teologi utan
vetenskapen överhuvud som drabbas av Humes
skepticism. I bästa fall kan den nämligen uppställa vissa
sannolikheter men aldrig absoluta sanningar. Den kan
t. ex. säga, att på A brukar följa B och att det därför
är sannolikt att B sker när A skett, men den kan icke
säga att så måste vara fallet. Naturlagarna är blott
sannolika antaganden om en viss regelbundenhet hos
skeendet men kan aldrig bevisas vara sanna. I
praktiken måste vi arbeta med olika sannolikhetsgrader, men
längre kan vi heller inte komma.
Humes dialoger om religionen är intressanta såsom
ett av de första försöken att förklara den som
uttryck för vissa sidor av vårt känsloliv, fruktan, hopp
osv. Hume tillerkänner i valet mellan olika religioner
polyteismen vissa företräden: den är mera tolerant och
mindre benägen för förnuftsvidriga dogmer.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
a 06—407567 m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
