Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien — Indiska unionen och Pakistan - Under monsunens välde - En rik växt- och djurvärld - Ett myller av folk - En stormakt under främmande välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1732 INDIEN______________________________________
därpå en torrare och svalare vinter och slutligen en
olidligt het och torr period före sommarmonsunens
ankomst. Särskilt för européer är denna sista årstid
outhärdlig, och alla som kan söker sig då upp i bergen,
till Simla, Darjeeling och Kashmir i Himalaja eller
till de svalare sydindiska bergstrakterna.
En rik växt- och djurvärld
Den naturliga vegetationen och djurlivet får
givetvis också sin prägel av landets läge i tropikerna.
Endast Himalaja och bergstrakterna på gränsen till
Burma når delvis upp i den tempererade klimatzonen och
uppvisar stora bestånd av sommargröna lövträd och
barrskog. Längre söderut växer den tropiska urskogen,
djungeln, tät i de trakter, där sydvästmonsunen för
med sig häftiga och långvariga regn. Artrikedomen är
stor, och särskilt i Assam och längs foten av Himalajas
sluttningar spelar bambun en framträdande roll.
Även i det inre av Dekkan bildar monsunskogarna på
många håll stora sammanhängande bestånd, vilket
underlättar tillkomsten av ett rationellt skogsbruk i de
omfattande statliga skogarna. På många håll som
exempelvis i Gangesdalen och i Bengalen har skogarna
dock fått ge vika för åkerfälten. Karakteristiska för
kusttrakterna är de smidiga kokospalmerna. De
torraste trakterna på Dekkan och i områdena i nordväst
intas emellertid av savann, stäpp eller t. o. m. öken.
Också djurlivet är rikt utbildat. Särskilt
anmärkningsvärd är mängden av apor. Av rovdjuren
förekommer lejonet numera mycket sparsamt, medan tigern
fortfarande kan utgöra en landsplåga trots ivrig jakt,
liksom den snabbt och tyst smygande leoparden. Björn,
schakal, hyena, varg, rävarter samt Dekkans vilda
hund, dholen, har stor utbredning. Elefanten lever
ännu vild här och var i Dekkans skogiga bergstrakter
och i östra Himalaja och hålls även tam, numera dock
blott som paraddjur. Vidare kan nämnas vildsvin, en
ivrigt jagad skadegörare på odlingarna, noshörning,
krokodiler och många ormarter. Bland fåglarna märks
hönsfåglar och papegojor. Bland insekterna vållar
termiterna och gräshopporna stora skador.
Ett myller av folk
Främre Indien vimlar av raser och folk, som
blandats till ett hopplöst virrvarr. Tre huvudgrupper kan
emellertid urskiljas, som bildar massan av
befolkningen. Äldst anses mundafolken eller weddiderna
vara, måhända Indiens urbefolkning. Senare kom från
nordväst dravidafolken, som redan i förhistorisk tid
trängdes söderut av de från nordväst invandrande
arierna.
I de nordliga gränsområdena har sedan afganska,
turkiska, persiska, kinesiska, mongoliska och arabiska
element tillkommit. Under de senaste seklerna har
slutligen också européerna bidragit till
folkförbist-ringen, främst portugiser, fransmän och engelsmän.
För närvarande torde dra vidaelementen dominera hos
70 % av befolkningen, det ariska inslaget hos 20 %.
I språkligt avseende är emellertid dessa siffror
omkastade.
Lika talrika som folken är religionerna och
kulturstadierna. De primitivaste samfundsförhållanden kan
här förekomma sida vid sida med en hög och förfinad
bildning. Särskild uppmärksamhet har det
egendomliga kastväsendet tillvunnit sig. Ursprungligen skall det
ha funnits blott fyra kaster: brahmaner, krigare,
jordbrukare och övriga. De tre första tillhörde de
härskande arierna, medan den sista bestod av äldre
folkelement, som i sin tur sönderföll i en hel mängd
totem-klaner. Genom fortgående rasblandning och
gruppering efter yrken uppkom en situation, då så gott som
varje yrke och socialskikt utgjorde en kast. Utanför
detta kastväsen förblev de som stod längst ned på
sam-hällsstegen, de kastlösa (parias).
En stormakt under främmande välde
Främre Indien har nästan alltid behärskats av
främmande folk. Icke desto mindre har landet kunnat hävda
sin egenart, erövrarna utifrån har snart drunknat i det
stora folkhavet.
Landets äldsta historia, dvs. tiden före det
fornper-siska riket och Alexander den store, förlorar sig i
sagornas dunkel. Rig-Vedas rituella hymner, Indiens
förnämsta religiösa urkund och det överhuvud äldsta
litterära dokumentet på indoeuropeiskt språk, torde
härstamma från 1500-talet före Kr. födelse och
återspeglar en tid av strider mellan de inträngande arierna och
de mörka dravidafolken. Genom utgrävningar i
Indusområdet har man emellertid på senare tid påträffat en
ännu mycket äldre stadsbebyggelse från tredje och
andra årtusendet före Kristus, vars befolkning stod i
handelsförbindelse med sumererna i Mesopotamien. Den
ariska erövringen, som satte in från väster, fortskred
endast långsamt och varade i sekler. På 500-talet före
Kristus uppträdde Buddha, som grundade den första
världsreligionen. Vid samma tid erövrade perserna
provinserna väster om Indus, och genom Alexander den
stores berömda tåg till Indien 327-325 f. Kr.
upprättades mera stadigvarande förbindelser med den
hellenistiska världen, som resulterade i att kännedomen
om Orientens rikedomar, kryddor och juveler spreds
i Västerlandet.
Under Chandragupta och hans sonson Asoka
uppstod på 300-200-talet f. Kr. ett stort inhemskt rike,
som under sina glansdagar också omfattade Sydindien.
Den på 300-talet e. Kr. regerande Guptadynastin
avlöstes på 400-talet av de s. k. vita hunnerna. Omkring
1000 började angreppen från Afganistan, och en
period av upplösning och förödelse inleddes. TimurLenk
lär enbart i Delhi ha dödat 100 000 människor och
bortfört ett enormt byte. Islamitiska erövrare satte sig
i besittning av stora områden, det är under denna tid
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
