Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istiden och postglacialtiden — då isen var herre över Norden - Baltiska issjön och Yoldiahavet - Genom landisarnas avsmältning steg havsytan - Litorinahavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISTIDEN 1809
Huvudskedena i det sista istäckets avsmältning.
Efter G. De Geer.
av de nutida landområdena. När iskanten under sin
tillbakagång nådde Billingens nordspets, avtappades
den Baltiska issjön till världshavet, så att detta kunde
tränga in i Östersjöbäckenet, som blev en havsvik,
det s. k. Yoldiahavet (efter ishavsmusslan Yol’dia
arc’tica, som anträffats i dess avlagringar).
Samtidigt som isen avsmälte, höjde sig landet.
Inlandsisen, som i sitt centrum under sista
nedisningens maximum beräknas ha haft minst 2 000, kanske
ända till 4 000 m mäktighet, pressade genom sin tyngd
ned jordskorpan. Men när isen smälte och trycket
lättade, började landytan sträva efter att återta sitt foma
högre läge. Genom denna landhöjning lyftes
passpunkterna i väster upp över havsytan och Östersjön
blev åter en insjö, som vetenskapsmännen har kallat
Ancylussjön efter den lilla sötvattenssnäckan
An’-cylus fluvia’tilis. Man ansåg tidigare, att Ancylussjön
till en början hade sitt avlopp genom den s. k. Svea
älv, i trakten av Degerfors, där man påträffat de nu
»döda» fall och forsar genom vilka stora baltiska
vattenmängder avbördades till Västerhavet. De
vattenmassor som passerade var av allt att döma ännu
stör
re än vattenmängden i våra dagars Niagara. Numera
anser man dock att Svea älv tillhört något stadium av
den baltiska issjön.
Mot slutet av Ancylustiden försköts sjöns avlopp
mot söder till Stora Bält, den s. k. Dana älv. Medan
landhöjningen var obetydlig eller ingen i
Östersjö-bäckenets södra del, tilltog dess omfattning
successivt mot norr. Detta medförde, att vattenmassorna
småningom översvämmade landområdena i söder, tills
slutligen Dana älv bildades. Utanför Skånes kust, på
ett djup av nära 40 m under den nutida havsytan har
man funnit torvlager, som bildats under Ancylustiden.
Genom landisarnas avsmältning steg havsytan
Om ett 28 m mäktigt istäcke avsmälte från den
ant-arktiska kontinentens ismantel, skulle, har man
beräknat, världshavets yta stiga 1 m. De under istiden
nedisade områdena upptog en areal av omkring 56
milj, km2, vilket är en ca 3,7 gånger större areal än
som nu är täckt av is. Sedan den sista nedisningen
torde havsytans höjning därför kunna uppskattas till
åtskilliga tiotal meter, och sedan den tid, då isen hade
sin största utbredning, torde en höjning av ett eller
annat hundratal meter inte vara orimlig.
Det är sålunda två faktorer som samverkar,
nämligen rörelser hos jordskorpan (den isosta’tiska
faktorn) och förändringar av havsytans nivå (den
eusta’-tiska faktorn). Där landets höjning varit större än den
samtidiga stigningen av havsytan, inträffade
regression (jämför s. 1376). Detta var fallet i det
fenno-skandiska nedisningsområdets centrala delar. Den
strandlinje, som eroderades när isens plats intogs av
vattnet, har på grund av landhöjningen lyfts högt
över den nutida havsytan. Den högsta kustlinjen når
sitt maximala värde i vårt land, 284 m, på
Skulu-berget i Ångermanland.
Litorinahavet
I landhöjningsområdets utkanter har den
eustati-ska faktorn stundom varit överlägsen den
isostati-ska. Följden har blivit transgressioner av havet. En av
de mest uppmärksammade inträffade under den äldre
stenåldern, då transgressionen nådde så högt att
havsvattnet kunde tränga in över passpunkterna i
Ancy-lussjöns södra del, varigenom Östersjön blev ett
in-hav med salt vatten. Efter en för detta
karakteristisk snäcka, Litori’na lito’rea, har detta skede i
Östersjöns utvecklingshistoria kallats Litorinahavet.
I Bohuslän och Halland karakteriseras avlagringar
från denna tid av den saltkrävande och värmeälskande
musslan Ta’pes decussa’tus. Man brukar därför tala
om Litorina-Tapestransgressionen. Genom fortsatt
landhöjning och en på grund av klimatförsämring
avtagande vattenökning minskade sunden i omfång, och
därmed följde en mot nutiden långsamt skeende
försvagning av salthalten i Östersjön.
115—408871 IV
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
