Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien — Romarrikets moderna arvtagare - Det tysk-romerska riket - Napoleon förberedde Italiens enhet - Fascismens Italien - Italien efter fascismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l8l2 ITALIEN ___________________________________________
legotrupperna, i sold hos de olika småstaterna, tog
själva makten och grundade riken som ägde bestånd
längre eller kortare tid. Något hopp om ett enande av
de många delarna till ett rike fanns knappast. De
förnämsta staterna, Savojen, Milano, Venedig, Toscana,
Kyrkostaten, Neapel, fullföljde endast sina egna
syften, och Italien var, som Metternich uttryckte saken,
ännu i början av 1800-talet bara ett geografiskt
begrepp.
Napoleon förberedde Italiens enhet
Franska revolutionen och Napoleon hade dock givit
nya impulser. Norditalien hade erövrats och
hänsynslöst utplundrats av franska arméer, men Napoleon
skapade dock här först den Cisalpfnska republiken och
sedan kungariket Italien. Den följande restaurationen
av de gamla småstaterna kunde inte utplåna
revolutionens verk. Italiens enhet blev därefter blott en
tidsfråga. Under trycket av reaktionen, den heliga
alliansen, fördröjdes utvecklingen. Mer eller mindre
anarkistiska riktningar framträdde, men i nordvästra
Italien fanns nu en stat som målmedvetet förberedde sig
för sin uppgift att ena Italien. Det var kungariket
Sardinien.
Det största hindret för Italiens enande var
Österrike, som direkt eller indirekt behärskade större
delen av Norditalien. Viktor Emanuel och hans geniale
minister Cavour [-vo’r] lyckades emellertid vinna
Frankrikes stöd, och vid Magen’ta och Solferfno
besegrade fransmännen 1859 de österrikiska
trupperna. En följd av österrikarnas nederlag blev att
Lom-bardiet överlämnades till Sardinien. Den fred som
Napoleon III beviljade Österrike tillfredsställde dock
ingalunda italienarnas förhoppningar. De
revolutionära rörelserna i mellersta och södra Italien
förändrade också snart läget. Furstarna i Toscana, Modena
och Parma fördrevs, och deras länder förenades med
Sardinien och sedan Neapel och Sicilien genom
Gari-bal’di (se d. o.) blivit fria, var det endast Rom och
Venetien som stod utanför det enade Italien. 1861
kunde Viktor Emanuel anta titeln konung av Italien.
Huvudstad i det nya riket var till en början Turin.
I det preussisk-österrikiska kriget 1866 var Italien
allierat med segrarmakten Preussen och erhöll i freden
Venetien av Österrike; när Napoleon III måste
utrymma Rom för att samla sina trupper mot Preussen i
1870 års krig, besatte Italien Rom, som därefter blev
rikets huvudstad. När det österrikiska väldet bröt
samman under första världskriget, fick Italien sitt
återstående »irrenden’ta» i norr jämte åtskilliga
områden, som beboddes av tyskar och jugoslaver. Det
kraftlösa, splittrade Italien hade på nytt blivit en
stormakt.
Fascismens Italien
Många italienska nationalister var inte desto mindre
otillfredsställda med de territoriella vinsterna under
första världskriget. Missnöjet i landet fick också stark
näring av de ekonomiska svårigheter som funnits
redan tidigare men som skärpts ytterligare genom
kriget och den följande efterkrigskrisen. Politiska
ytter-lighetsriktningar fick luft under vingarna. Till en
början var det de mer eller mindre
anarko-syndikalisti-ska strömningarna bland arbetarna som gav sig till
känna (fabriksbesättningarna 1920). Senare tog de
chauvinistiska ytterlighetsgrupperna längst till höger
ledningen. Starkast bland dessa grupper blev snart
den för gatukamp beväpnade fascismen (se d. o.),
som leddes av den f. d. socialdemokratiske
redaktören Benito Mussolini (se d. o.). I oktober 1922 blev
Mussolini efter en statskuppsliknande
demonstrations-marsch mot Rom utnämnd till premiärminister, och
efter två år av svåra inre strider, som kulminerade i
samband med mordet på den socialistiske
parlamentsledamoten Matteot’ti, genomförde Mussolini i
januari 1925 en ny statskupp, varigenom den fascistiska
diktaturen upprättades.
Den fascistiska diktaturen innebar flera
genomgripande förändringar förutom den parlamentariska
demokratins avskaffande. Italiens anspråk på
ställningen som likaberättigad stormakt hävdades med stor
energi. Detta ledde till en äventyrlig utrikespolitik,
som till en början var framgångsrik men slutade med
att Italien drogs in i andra världskriget, fascismens
fall (1943) och landets återförvisning till en
andra-rangsmakt.
Även på det inrikespolitiska området genomförde
Mussolini betydande förändringar - på gott och ont.
Till de positiva inslagen hörde förbättrade
kommunikationer, ökad produktion (självförsörjning var ett
av fascismens mål), vidgad socialvård m. m. Till de
negativa kan räknas en ökad politisk korruption
och byråkratisering, rättsosäkerhet och militarisering
m. m.
Italien efter fascismen
Sedan Mussolini i juli 1943 tvingats avgå, bröt det
fascistiska systemet samman. Med stöd av de allierade
västmakterna upprättades till en början en
provisorisk regering av medlemmar i de förfascistiska
partierna under kronprins UmberTos riksföreståndarskap.
I samband med faderns abdikation utropades
kronprinsen till kung 9 maj 1946 som Umberto II. Men
sedan en folkomröstning hade uttalat sig för en
republikansk statsform lämnade Umberto landet s. å.
och genom den 1947 antagna författningen blev Italien
republik med president och parlament bestående av
två kamrar.
Under de första efterkrigsåren var det
inrikespolitiska läget mycket labilt på grund av kommunisternas
stora inflytande. Men framförallt genom
Marshallhjälpen har tillståndet stabiliserats och det
kommunistiska anloppet förefaller åtminstone tills vidare
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
