Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst — en lysande insats i konstens historia - Från gotik till renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l8l8 ITALIENSK KONST __________________________________________________________________________________
Domkyrkan i Siena, uppförd i vit, svart och röd marmor, är ett förnämligt exempel på den italienska gotiken. Den byggdes
1229—1380. Ovan t. v. syns den ståtliga kampanilen och kyrkans kupol. — Donatellos S:t Georgsstaty (1416), som pryder
fasaden på Or San Michele i Florens, betecknar ungrenässansens genombrott. Det är en idealbild av ädelt och kraftfullt
yng-lingalynne.
och hela Västerlandets nyare måleri. (Se ill. till
Cimabue och Giotto vid artikeln Målarkonst.)
Giotto synes ha gjort sin nyskapargärning under
intryck av fransk gotisk konst. Inom skulpturen hade
samma inflytande redan tidigare inspirerat Niccolö
Pisano (tillnamnet betyder att han var från Pisa),
som på liknande sätt blev vägvisare för den
uppblomstrande bildhuggarkonsten, och inom byggnadskonsten
- först i den kyrkliga - upptages under 1200-talets
senare del spetsbågen, ribbvalvet och gotiska
dekora-tionsformer, t. ex. i domkyrkorna i Orvie’to, Siena
och Florens, den sistnämnda anlagd av Arnolfo di
Cambio. Den franska gotikens högt utvecklade
kon-struktionssystem fick aldrig fast fot i Italien (se
Byggnadskonst), som äger en enda kyrkobyggnad i strängt
genomförd gotisk stil, nämligen domkyrkan i Milano,
anlagd först mot 1300-talets slut.
Från gotik till renässans
I Siena försökte Giottos samtida, målaren Duccio
di Buoninsegna [-senj’a], att utan brytning med det
»bysantinska maneret» ge detta ökad skönhet och
stämning genom att försiktigt lämpa det efter intryck
från den franska gotiken. Man har sagt, att Duccio
var den siste av antikens målare men Giotto den
förste av den nya tidens. Ännu hos något yngre
siene-siska målare, som den intagande lyrikern Simone
Martini, fullföljes dock Duccios riktning. Han fick
stor betydelse bl. a. för det franska måleriet genom
sin verksamhet i påvarnas Avignon. I Italien tycks
traditionen från Giotto skjutas undan under
1300-talets senare del till förmån för den sienesiska stilen
med dess mera abstrakta allegori och linjelyrik. Men
med det nya århundradet kommer den dramatiska
realismen tillbaka, och det är i form av en radikal
realism som ungrenässansen bryter fram i Florens med
Donatellos skulpturer från 1410-talet och med
Masaccios [-at’jå] och Andrea del Castagnos [-an’jå]
fresker från de närmast följande årtiondena. (Ett prov
på Masaccios konst återfinns vid art. Målarkonst.)
Masaccio måste räknas som en av det italienska
måleriets störste. Hos honom tar Giottos dramatik och
levande mänsklighet åter gestalt, men svept i ett nytt
ljusskimmer som förebådar Leonardo da Vinci. Vad
Donatello beträffar framträdde hos honom även en
idealiserande tendens (S:t Georgsstatyn, 1416), som
i senare arbeten nådde en storslagen mognad, främst
i ryttarstatyn av kondottiären Gattamelata.
I fråga om byggnadskonsten kan man på sätt och
vis godkänna den gamla åsikten, att ungrenässansens
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
