Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst — en lysande insats i konstens historia - Från gotik till renässans - Högrenässansen - Venetiansk 1500-talskonst - Klassicism och barock i arkitekturen - Tradition och opposition i bildkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1820 italiensk konst________________________________
lor, framträder klart tidigast hos den utomordentlige
porträttmålaren Antonello da Messina och hos den
omständlige men ändå innerlige berättaren Vittore
Carpaccio [-atzjå], båda verksamma under 1400-talets
sista kvartsekel, Carpaccio ytterligare ett gott stycke
in på det nya århundradet. Främst bland deras
samtida i Venedig står Giovanni Bellini, vars varma
färgskala och andäktiga hyllning av kvinnlig skönhet
är förebud om 1500-talets venetianska måleri (se
färgbild vid Målarkonst).
Högrenässans en
Den främsta skådeplatsen för högrenässansens
konst är Rom, och dess korta blomstringstid inramas
av 1500-talets ingång och den eviga stadens fall för
konnetabelns av Bourbon trupper 1527 med den
därpå följande fruktansvärda ödeläggelsen. Rom självt
fostrade få konstnärer; den romerska högrenässansens
ledande mästare var alla inkallade till påvehovet från
andra landsdelar: arkitekten Bramante, född i
Ur-bino, kom från Milano 1499, den mångsidigt
verksamme Michelangelo (se d. o.), konsthistoriens
väldigaste gestalt, bördig från Toscana och först
verksam i Florens, kom ungefär samtidigt från Bologna,
målaren Rafael (se d. o.), född i Urbino, kallades
från Florens 1508. Det var Bramante som vägledd av
de romerska ruinernas arkitektur inledde
högrenässansens byggnadskonst, i vilken antikens anda föddes
till nytt liv. Rafaels konst, som endast i detaljer är
formad efter antika förebilder, har en ädel höghet
och storslagenhet, som står i innerligt
släktskapsförhållande till den antika konstens och tankens skönaste
frukter. Michelangelo var en personlighet av nästan
övermänskliga mått. Han skapade sin konst ensam,
helt ur sina egna mörka och överväldigande syner.
Den som har målat Gud så som han (se bild vid art.
Gud) måste ha stått inför den Högstes ansikte och
stått där utan att bländas av Hans väldighet.
Äldre samtida med de tre senast nämnda
konstnärerna var florentinaren Leonardo da Vinci [vinfji;
se d. o.], mest verksam i Milano men även i Florens
och till sist i Frankrike. Hans konst fängslar genom
sin gåtfulla och själfulla läggning och genom sin
rikedom på nyskapade måleriska uttrycksmedel, men den
kan inte sägas representera högrenässansen lika starkt
som han själv med sin allsidiga genialitet
representerar renässansens människoideal.
Venetiansk 1500-talskonst
Fortfarande behöll Venedig sin konstnärliga
egenart, utvecklad och fullkomnad under intryck från
andra konstcentra men i grunden självständig. Inom
Venedigs konstnärliga maktområde måste man också
räkna norditalienska målare från andra trakter, som
utbildat sig under intryck av venetiansk konst. Dit hör
bl. a. Tizian (se d. o.), den oförliknelige Giorgione
[djårdjåzne], vars varma och gyllene färg har en
musikalisk skönhet, och den intagande Correggio [-ed’jå],
som med en avväpnande blandning av älskvärdhet,
oskuld och sensualism målar rara bam och sköna unga
kvinnor, utan att välja avsevärt olika uttryckssätt om
de senare är heliga martyrer, himmelska änglar eller
de olympiska gudarnas jordiska väninnor. Om man
inte kände hans data, skulle man snarast beteckna
honom som en rokokomålare. Yngst av de stora
vene-tianama på 1500-talet var Paolo Veronese (= från
Verona), ett lysande dekoratörsgeni och en
utomordentlig bildkompositör. Längst levde Tintoretto, en
visionär, våldsamt uttrycksfull konstnär, som tävlar
med Tizian om att räknas som den störste.
Klassicism och barock i arkitekturen
Venedigs konst utgör ett kapitel för sig. Vill man
veta »vad som sedan hände», måste man tillbaka till
Rom och Florens.
Med Bramantes och Rafaels arbeten hade den
klassiska fulländningen uppnåtts. Längre kunde man
inte komma; för mången låg det nära till hands att
stanna vid det uppnådda, regelfästa det och
till-lämpa det oförändrat i fortsättningen. Respekten för
Michelangelos oförnekliga storhet bragte ett
orosmoment in i denna skenbart trygga situation.
Byggnadskonstens klassiska formförråd
sammanfattades i lärda skrifter och praktiserades i förnäma
byggnader av Vignola [vinjå^a] och Pallazdio; från
den senare utgår de följande århundradenas ännu
inte utdöda klassicerande, »akademiska»
arkitekturtradition. Men det fanns något t. o. m. i dessa båda
stränga klassikers egna byggnadsverk som inte kom
från antiken, ett drag av den djärva och uttrycksfulla
formfantasi som levde i det som Michelangelo byggt.
Och detta element blev ett sprängämne, som till sist
splittrade klassicitetens sköna byggnadsformer.
Sannerligen, kan inte en av 1600-talets
barockfasader se ut som om den just klövs av ett sprängskott!
Kolonnerna skjuts åt sidan, bjälklagen bågnar och
brister, spirorna tycks vrida sig, rökskyar och strålar
tränger ur rämnorna. Det ligger en oerhörd rörlighet
och uttrycksstyrka i denna arkitektur, som
utvecklades kring 1600-talets mitt, friast och rörligast av
Francesco Borromini och Guarino Guarini, lugnare
och kraftfullare av Lorenzo Bernini (se d. o.).
Tradition och opposition i bildkonsten
Inom måleri och skulptur fick man uppleva något
liknande. Rafael fick sina trogna efterföljare och
Michelangelo sina - ofta förenade i samma person,
som i florentinaren Agnolo Bronzino, som målade
linjerena porträtt med nobel karakteristik och
ceremo-niös hållning men också bullersamma kompositioner
med förvridna kroppar och stora åtbörder. Jämte
honom står Correggios lärjunge PARMEGGiANi’No[-medja-]
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
