Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst — en lysande insats i konstens historia - Tradition och opposition i bildkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENSK KONST IÖ2I
som en fullödig representant för de vid denna tid
framträdande s. k. manieristerna, vilka sökte en ny
uttrycksfullhet i en förfinad men också förkonstlad
och utspekulerat känslig formgivning. Den klassiska
riktningen samlades småningom kring den av tre
frän-der Carracci [-atji] 1582 grundade akademin i
Bo-logna, världens första konstakademi, som fick samma
betydelse för bildkonsten som Palladios skrifter för
arkitekturen, efter hand stödd av andra akademier i
skilda länder. Carraccierna ville förena förtjänsterna
hos alla stora föregångare: Rafaels balans,
venetia-narnas djupa färgglöd, Leonardos förnäma
färgbehandling, drag från Tizian och Correggio och till
råga på allt Michelangelos »förskräcklighet». Bland
deras efterföljare har man förr mest uppskattat dem
som trognast följde den klassiska linjen, såsom
Fran-cesco Albani, Gltdo Reni och den odrägligt
sentimentale Carlo Dolci [dål’tji]. I intim samverkan
med barockarkitekturen står det dekorativa måleriet,
som utövades av de nämnda akademierna, men fick
sin fulltonigaste orkestrering av Pietro da Cortona,
Giovanni Battista Gaulli och Andrea Pozzo. Ovan
de väldiga gesimserna reser sig en förvirrande
skenarkitektur, som förlorar sig i skyar och
Ijusgenom-sprängda töcken, där himmelens härskaror tumlar om
befriade från tyngdlagen. Men allt är teater: man
måste ha den rätta blickpunkten; kommer man för
långt ut åt sidan förskjutes perspektivet och den
luftiga arkitekturen tycks störta samman. Från detta
il-lusionistiska måleri utgår tusen kupol- och
plafondmålningar i Europas slott och kyrkor.
En bångstyrig frifräsare och opponent mot all
tradition var omkr. 1600 den lombardiske äventyraren,
slagskämpen och målaren Caravaggio [-ad’jå], vars
hänsynslösa naturalism och kraftiga ljusdunkelstil är
enastående i tidens italienska konst och som rönte
större uppskattning utanför Italien; måleriet i
Spanien, Nederländerna och Frankrike mottog
betydelsefulla impulser från honom (se ill. vid Målarkonst).
Inom skulpturen, som var Michelangelos centrala
konstart, dominerade »manierismen» under
1500-talets senare del, som upprepar hans stil, fast gäma i
vekare och slankare former. Representanter för denna
riktning är Giovanni da Bologna och guldsmeden
Benvenuto Cellini [tje-], berömd för en
sensations-mättad självbiografi. Från Michelangelo utgår även
barockskulpturen, som fick sin prägel av Bernini.
Det italienska 1700-talsmåleri som betyder något
för eftervärlden är venetianskt. I Venedig och vid
åtskilliga furstehov i Europa verkade den festlige
dekoratören Giovanni Battista Tie’polo, som låter den
akademiska traditionen klinga ut i munter och
praktfull rokokostil (han var bl. a. påtänkt som
plafondmålare för Stockholms slott och sände därför hit
skisser som nu finns i svenska samlingar). I Venedig
finner vi även några landskapsmålare, som gladde sig
Marino Marini är ett av de största namnen inom modern
italiensk konst. Han är särskilt berömd för sina uttrycksfulla
ryttarfigurer.
åt att avbilda den sagolika stadens skönhet, bland
dem Antonio och Bernardo Canaletto och den
genialiske improvisatören Francesco Guardi, en
impressionismens föregångare (se ill. vid Målarkonst).
Under det oroliga 1800-talet hade Italien få
betydande konstnärer men hade stor betydelse som
studieland och arbetsmiljö för gästande nordiska
konstnärskolonier, och fick därigenom indirekt starkt inflytande
på den europeiska konsten. Inom skulpturen bör
nämnas Antonio Canova, som arbetade i en
formfulländad men kylig nyantik stil. I vår tid har landet åter
börjat göra sig bemärkt inom konsten.
Från Italien stammade en av 1900-talets moderna
riktningar, den mot samhället och kulturen starkt
fientliga futurismen, som framför allt ville ge uttryck
åt våldsam rörelse och dynamik. Upphovsman var
F. T. Marinetti, som 1909 publicerade det
futuristiska manifestet, som i viss mån står bakom den
fascistiska ideologin. Ledande namn inom rörelsen är
Boccioni [båtjå’-] och Severini. Under Mussolinis
diktatur uppstod en klassicistisk cfterklangskonst, särskilt
framträdande i monumentalskulpturen, och sådana
riktningar bryts alltjämt med mera tidspräglat
radikala. Inom skulpturen har Marini väckt internationell
uppmärksamhet med sina expressiva ryttarfigurer.
Se även art. Bildhuggarkonst, Byggnadskonst och
Målarkonst samt Florens, Rom och Venedig.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
