Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt — våra förfäders förnämsta näringsfång - Modern jakt måste baseras på direkt jaktvård - Lovlig jakttid och fridlysning - Ståndskytte - Gångskytte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKT 1827
inga djurarter - även de som inte har direkt intresse
för jakten - förintas eller utrotas.
Lovlig jakttid och fridlysning
För det i egentlig mening jaktbara villebrådet, som
älg, hjort, rådjur, hare, rapphöns, orre, tjäder, ripa,
fasan, änder, gäss, morkulla och andra vadare och
sjöfåglar, utfärdas numera årligen, vanligen i juli, en
kungl. förordning om den lovliga jakttidens
omfattning, vilken ofta, t. ex. för älg, är olika från år till år
och som därtill kan innehålla speciella
inskränkningar för skilda län. En hel del djur och fåglar, som hotas
av utrotning, åtnjuter i regel total fridlysning året
runt, såsom vildren, lo, fjällräv, bäver, mård, örn,
vitstork, svartstork, svan, skärfläcka, moripa, glada,
kärrhök, lunnefågel, rördrom, kungsfiskare,
blåkråka, härfågel, sommargylling, kornknarr, normalt
även björn på alla kronans marker och berguv inom
flertalet län, t. v. från 1952 även tjäder, orre och
järpe.
Dessutom är alla i jaktstadgan inte särskilt nämnda
fåglar, med undantag för kråka, korp, kaja, råka,
skata, gråsparv, pilfink, stenfalk, duvhök, sparvhök,
sothöna, skarv (ålkråka), gråtrut, havstrut, lom och
skäggdopping, fridlysta under tiden 1 mars till 31
augusti. Snaror och giller får normalt endast
begagnas för fångst av hare och skogsfågel inom Jämtlands
län ovan skyddsskogsgränsen och i Västerbottens och
Norrbottens lappmarker. Alla fångstapparater i vilka
djur kan dödas eller lemlästas är däremot i övrigt
numera förbjudna. Gift och sax för fångst av rovdjur
eller rovfåglar får användas endast efter särskilda
tillstånd.
I fråga om jaktens nutida utövning kan ett flertal
olika jaktsätt särskiljas, vilka dels individuellt kan
vara mer eller mindre lämpade för särskilda
villebrådslag, dels mer eller mindre exklusivt
sportbe-tonade.
Ståndskytte
Med detta ord benämnes i allmänhet sådana
jaktformer där jägaren, på lämpligt sätt dold i terrängen,
avvaktar villebrådets frivilliga ankomst till
skjutplatsen. Motivet till villebrådets förflyttning eller ankomst
till skjutplatsen kan vara olika, såsom vid ståndskytte
på hjortdjur att dessa kvällar och morgnar »växlar»
mellan sina betesplatser och sina daglegor. Ibland,
såsom ifråga om vissa fåglar, benämnes detta ståndskytte
sträckskytte, beroende på att fåglarna flygande
»sträcker» över skytten. Andsträck t. ex. har sin grund i att
änderna på kvällarna »sträcker» till vissa betesplatser
eller vatten, morkullsträck grundar sig på
morkullornas parningsspel, som tar sig uttryck i att hanarna
under parningstiden gör vissa regelbundna flygturer
på kvällarna. Ståndskytte vid gryt eller rovfåglars
boplatser användes inte sällan och innebär att
villebrådet fälles på väg till eller från boplatsen.
En särskild form av ståndskytte är s. k. lockskytte,
då villebrådet med olika medel lockas till skjutplatsen.
En snara för ripa gillras bland dvärgbjörkarna på
fjällsluttningen. Detta fångstredskap var fordom vanligt, men får
numera normalt blott begagnas för hare och skogsfågel i vissa
trakter i norr.
Hit kan räknas skytte för åtel, t. ex. för räv, då
villebrådet lockas av i förväg utlagd åtel, till vilken
villebrådet vants, t. ex. utlagd på en gödselhög, varvid
jägaren avvaktar villebrådet i något uthus försett med
lämplig »skjutglugg» eller öppning. (Härav namnet
skytte vid glugg.) Sjöfågel lockas intill kobbar och
skär med uppstoppade eller av annat material
förfärdigade lockfåglar, »vettar», varvid jägaren håller
sig dold i »skåre», sjöfågelskytte för vettar. Orren, som
vintertid lever i större flockar, lockas genom
konstgjorda lockfåglar — orrbulvaner — att slå ned i
fristående björkar, intill vilka jägaren håller sig dold i
särskild skjutkoja, s. k. skytte för bulvan eller
bulvan-skytte.
I vissa fall kan man locka villebrådet till
skjutplatsen genom lockfåglar som väcker dess vrede, t. ex.
vid skytte för uv, varvid kan användas antingen en
levande eller en uppstoppad berguv. Nästa alla
kråk-fåglar men även rovfåglar, måsar m. fl. angriper och
söker fördriva uven (»slå efter uven») och kan härvid
lätt fällas av den i skjutkoja dolde jägaren. Numera
är det dock endast tillåtet att med uv som lockfågel
skjuta kråkfåglar samt duv- och sparvhök.
Slutligen kan villebrådet genom lockläten
(lockpipa) lockas till plats där jägaren håller sig dold,
t. ex. kråkor med s. k. kråkpipa, hök med hökpipa,
räv medelst pipa härmande harens läte.
Gångskytte
Gångskytte brukar man benämna sådana jaktformer
där jägaren genom sin egen förflyttning i terrängen
söker komma i skotthåll för villebrådet.
En form härav är skytte på uppsprång, som särskilt
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
