Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland — landet kring Storsjön - Fjällens och sjöarnas rike - Skogslandet i sydöst - Ett farande folk men med rotfäste i hembygden - Indalsälven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 JÄMTLAND ________________________________________
gränsas detta fjällparti av den sänka där järnvägen
till Norge går fram, och som det sista högre fjället på
södra sidan märks Snasahögarna (1 463 m). Öster om
sjön Ånn ligger Ottsjöfjällen (1265 m),
Vällista-fjällen och Renfjället mittemot Åre.
Norr om Indalsälven uppbygges terrängen till stor
del av lättvittrade fjällskiffrar, fjällen är lägre,
dalarna bredare, och deras bottnar intages till betydande
del av stora sjöar, såsom Anjan och Storr ensjön,
Torr-ön, Juvuln och Kallsjön. Endast några få fjäll når över
1 000 m, av vilka Åreskutan (1 420 m) mellan
Kall-och Åresjöama, Anjeskutan (1 199 m), Manshögarna
(1 190 m) och Sandfjället (1 229 m) är de mest kända.
- Kring Långans källområde utbreder sig de mindre
besökta Sösjöfjällen och Oldfjällen, genomskurna av
sjöfyllda dalar och högst nående upp till 1 266 m
ö. h.
Inte heller i Frostvikens socken i nordligaste
Jämtland ger de rätt växlande fjällskiffrarna upphov till
några högfjäll. Långsträckta vattendrag fyller de ofta
ganska djupa dalarna, vilka avvattnas till
Ångermanälvens båda armar Faxälven och Fjällsjöälven.
Särskilt Faxälvens dalgång är rik på stora sjöar, Stora
Blåsjön, Jormsjön och Frostviken, samt längre ned
de väldiga vatten, som tillsammans bildar Ströms
vat-tudal (96 km2). Även Fjällsjöälvens största sjöar
faller utanför fjällområdet; där märks den betydande
Flåsjön (128 km2) och Tåsjön (43 km2) i
Ångermanland. Mellan floddalarna reser sig berg uppbyggda av
hårda skiffrar till en höjd av 1 000-1 300 m, en topp
på norska gränsen längst uppe i norr når t. o. m.
1 424 m.
Skogslandet i sydöst
Nedanför fjällen är Jämtland ett skogsland, där
odlingarna i regel är begränsade till älvdalarna och
sjöarnas stränder. I det mellersta området, där
berggrunden tillhör siluren, är landet flackt. Stora
mossmarker växlar med skogar, här och var reser sig
höjder av hårdare bergarter över slättbygden. På dessa
»kälar» och deras sydsluttningar ligger ofta byama
och åkrarna, under det att dalsänkorna, dit den kalla
luften flyter ned, på grund av frostfaran endast är
ängsmark. Då jordmånen i allmänhet är god och
höjd-läget på silurplatån sällan uppgår till mer än 300-350
m ö. h., finnes det här mycket mark som kan utdikas
och odlas.
Östra Jämtland är ett urbergsområde, vars topografi
i stort sett är den sedvanliga norrländska. Blockrik
moränterräng växlar med dalgångarnas sand och lera.
Odlingen och bygden tränger ihop sig i dalstråken,
bergsområdena är ofta småknottriga, smärre kullar
och sänkor ger liv åt landskapet. Större naturskönhet
möter vi knappast annat än i Indalsälvens dalgång.
Men där har vi det underbara Ragunda, inramat av
sina branta granit- och diabasberg och genomflutet
av den ståtliga älven i dess 150 år gamla ränna, som
bär prägeln av på en gång istid och nutid.
Ett farande folk men med rotfäste i hembygden
Om man frånser det obetydliga antalet lappar (ca
300) och inflyttade »sörlänningar» i de större
samhällena, är Jämtlands befolkning mycket homogen,
kanske mer än i de flesta svenska landskap. Här finns
många hundra gårdar som utan avbrott innehafts av
samma släkt under sekler, och många har varit
släktgårdar sedan tidig medeltid. Delvis torde detta bero på
en kunglig förordning av 1590, som införde ett slags
fideikommissnatur för bondehemmanen, men i
jämtens kynne ingår också ett segt fasthållande vid det
egna, ett utvecklat sinne för historia, för släktens och
bygdens minnen.
Detta hindrar inte att jämtarna av gammalt varit
ett folk som färdats vida omkring på vägar och vatten.
Särskilt med de norska städerna Levanger och
Trondheim har en livlig trafik ägt rum, och jämtländska
forbönder har flitigt flackat omkring på in- och
utländska handelsvägar. Sedan urminnes tid, ja ända
sedan stenåldern, har viktiga färdleder fört över den
jämtländska sänkan från Östersjön till Västerhavet;
efter den jämtländska tvärbanans tillkomst ersatte
denna de gamla landsvägsförbindelserna, men dessa
har i våra dagar fått ny betydelse genom motorismen.
Folket i isolerade ödemarksbyar, som förr hade
50-60 mils färd på knaggliga vägar och över sjöar på is
eller i båt för att komma fram till en stad, kan nu
med postbussarna stå i snabb och livlig förbindelse
med det övriga Sverige. Alltmer bryts isoleringen,
men med de nya kommunikationerna försvinner
raskt också mycket av det gamla, och traditionerna
från fädernas tid får ge vika - åtminstone på det
ekonomiska området - för den nya tidens krav.
Indalsälven
Indalsälven kommer närmast Lule älv med hänsyn
till vattenkraft. Den disponibla medelvattenkraften
beräknas nämligen till mer än 1 800 000 hk, över en
niondel av Sveriges hela vattenkraft. Genom en rad
sjöregleringar, framför allt i Torrön, Juvuln, Stora
Rensjön, Anjan, Kallsjön samt Storsjön har
vattentillgången vintertid flerdubblats. De förnämsta
kraftverken är Krångede, Hammarforsen och Stadsforsen.
Tännforsen, som inte utbyggts, beräknas till 20 000 hk.
Som den dominerande utfartsvägen för stora delar
av Jämtland har Indalsälven en virkestransport, som
f. n. ger den fjärde platsen bland Sveriges floder. 1950
flottades här 11 373 000 st. timmer och annat virke
med en volym av 991 000 m3. Kring flodens mynning
i Klingerfjärden och Sundsvallsbukten ligger också
Sveriges förnämsta träförädlingsdistrikt, som
dessutom försörj es med råvaror genom Ångermanälven
och Ljungan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
