Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel — en lagstiftare i tankens värld - Mänsklig kunskaps ofullkomlighet och storhet - Förnuftsidéerna - Kants etik - Kants religionsfilosofi - Hans estetik och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1934 KANT–––––––––––––––––––––-
äger tillämplighet på erfarenheten; matematiken är
en ren förnuftsbearbetning av rums- och
tidsåskåd-ningen. »För geometrin ligger den rena
rumsåskåd-ningen till grund; för aritmetikens talbegrepp liksom
för mekanikens rörelsebegrepp den rena
tidsåskåd-ningen.»
Den engelske filosofen Humes misstro mot
orsaks-begreppets allmängiltighet anser sig Kant ha vederlagt
genom att visa, att orsakskategorin som ett specialfall
av relationens huvudkategori även den är en
förutsättning för erfarenhet, dvs. inte ger sig ut för att gälla
för tingens väsen utan bara för företeelserna.
Orsaks-begreppet blir naturvetenskapens förnämsta
tankeverktyg.
F örnuftsidéerna
Kant är trots sin stränga gränsreglering av vår
kunskaps möjligheter ingalunda blind för det mänskliga
förnuftets längtan att veta det ovetbara. Han
uppskattar människans behov av metafysik men underkänner
den som vetenskap.
I utomordentligt skarpsinniga utredningar visar
han, att det inte kan finnas en vetenskapligt viss
kunskap om t. ex. själens existens oberoende av
kroppen eller dess odödlighet, ej heller om världsalltet, ej
heller om Gud. Lättfattligast och berömdast är hans
utredningar om förnuftets motsägelser angående
världsalltets väsen, de fyra s. k. antinomiema. Ytterst
beror enligt Kant dessa motsägelser därpå, att vi på
en av oss oberoende verklighet, om vilken vi intet kan
veta, tillämpar våra kunskapsformer.
Dessa föreställningar om själen, världen och Gud
kallar Kant fömuftsidéer. De är helt inneboende i vårt
eget förnuft (immanenta) och kommer således aldrig
i förbindelse med erfarenheten. Ett faktum är
emellertid, att de aldrig upphör att framträda för vår
tanke, även om vi söker bortse ifrån dem. Kant
tillmäter dem värde som regulativa principer, som
ledstjärnor för vår tanke, men inte som kunskap
sfaktorer, en tankegång som har visat sig vara ytterst
befruktande för modem filosofi.
Kants etik
Kant betecknas som förnuftsmoralist. Att hans
högsta moralprincip, det s. k. kategoriska imperativet,
är besläktat med kristendomens samvete är
uppenbart. Men Kant har i sin nästa stora »kritik», Kritik
der praktischen Vernunft (1787), försökt ge en
teoretisk motivering för sedelagen. Denna måste vara a
priori grundad i vår egen natur, för att kunna få
allmängiltighet, bli en objektiv moralprincip. Den
förutsätter den fria viljan, som för Kant är ungefär
detsamma som vårt förnufts omutliga domsrätt över våra
handlingar, även om domen går stick i stäv mot
böjelser och praktiska fördelar. Detta är Kants höga
pliktbegrepp. »Två ting fyller sinnet med alltjämt ny och
tilltagande beundran och vördnad, ju oftare och mera
ihållande eftertanken sysselsätter sig med dem:
stjärnehimmeln över mig och den moraliska lagen
inom mig.» Hur ofullkomliga vi än må vara, kan dock
sedelagens himmelska renhet blicka fram i den goda
viljan: »Det är omöjligt att tänka sig något i världen,
ja även utanför världen, som utan inskränkning skulle
kunna anses vara gott utan allenast den goda viljan.»
Kants religionsfilosofi
återfinnes förnämligast i verket Religionen inom rena
förnuftets gränser (1793). Då vi tvingas att operera
med förnuftsidéema (om själen, världsalltet, Gud)
som praktiska postulat (i rena förnuftet givna
förutsättningar för sedligt handlande), är därmed också
förutsättningen för religion given. »Religion är
uppfattningen av våra plikter som gudomliga bud.»
Hans estetik och teologi
Genom en skarpsinnig, ytterst originell analys av
omdömesförmågan i Kritik der Urteilskraft (1790)
blir Kant grundläggare av en ny konstlära av
epokgörande betydelse. Liksom förståndet är
erfarenhetens (kunskapens) norm och frihetsbegreppet (en
för-nuftsidé) moralens (viljans), så är
omdömesförmågan känslans norm. Klyftan mellan förstånd och
förnuft, mellan intellekt och vilja, mellan natur och
frihet överbryggas av omdömesförmågan, som även den
är grundad på en apriorisk grundsats: idén om
ändamålsenligheten.
I konstverket härskar den estetiska
ändamålsenligheten, dvs. formens ändamålsenlighet, vår bedömning
av åskådningarna som lust- eller olustbetonade. Kant
hävdar, att konsten är en fristående värld mellan
vetandets och handlandets men en förmedlare mellan
båda; därav dess stora betydelse i kulturlivet.
I erfarenhetens värld härskar den teleologiska
(än-damålssyftande) omdömesförmågan, som slår en
brygga mellan mekanism och finalism. Kant bryter
med den naiva teleologin, som innebär, att allt skulle
vara skapat för människans skull, och banar väg för
det moderna organismbegreppet genom sin lära om
tingens inre ändamålsenlighet, dvs. den mänskliga
intelligensens ädla drift att tränga fram från kaos till
kosmos.
Kants betydelse är omätlig. Stora filosofer uppstod
i hans spår, var och en utbildande enskilda,
fruktbara tankeuppslag: Fichte, Schelling, Hegel,
Schopen-hauer, Schiller, Herbart. Genom att peka ut över
kunskapens gränser ger Kant näring åt romantikens
diktning, den obegränsade fantasins flykt. Därtill kommer
en hel härskara av tänkare under perioden 1870-1900,
vilka i de yttersta detaljer utarbetade och
förtydligade Kantska tankemotiv under parollen: Tillbaka till
Kant! De går under namnet nykantianer. En av dem,
Windelband, har angivit den väg den nya tiden måste
gå: »Att förstå Kant innebär att nå utöver honom.»
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
