Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karakterologi — bestämmer kroppsbyggnaden karaktären? - Typskillnader iakttogs redan under antiken - Karakterologins utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1938 KARAKTEROLOGI
BESTÄMMER KROPPSBYGGNADEN KARAKTAREN?
IXARAKTEROLOGI. När man i psykologin
använder begreppet »karaktär» ger man det inte samma
innebörd som i dagligt tal, då man värderar
karaktären som god eller dålig. Den vetenskapliga psykologin
är främmande för den sortens värderingar. Den
försöker förklara och i detta fall förklara
personlighetsstrukturen hos olika individer. Tidigare omhuldades
den allmänna psykologi, som söker generella lagar
för mänskligt beteende, men efter hand har den
diffe-rentiella psykologin vunnit övertaget. Den
differen-tiella psykologin söker utforska skillnaden mellan
olika människor och hur olika karaktärsdrag i skilda
sammansättningar kan ge upphov till olika
människotyper. Karakterologin är den gren av den
differenti-ella psykologin som mest intensivt sysslar med detta
studium.
Typskillnader iakttogs redan under antiken
Olikheter mellan människor torde ha iakttagits så
länge det har funnits människor. Under den klassiska
antiken gjorde man försök att systematisera dessa
olikheter, förklara vad de berodde på och visa hur
människor kunde uppdelas på olika typer. Den grekiske
läkaren Hippo’krates, som levde omkring 400 år
f. Kr., utformade en teori om olikheten mellan
människorna. Denna teori, som utbyggdes av hans
lärjungar, har kanske för senare tider betytt mest
genom att den bearbetades och systematiserades av den
berömde läkaren Gale’nos (död omkring 200 år
e. Kr.).
Det hippokratiska systemet för indelning av
människorna i fyra olika typer grundar sig på den gamla
läran om kroppens fyra vätskor: blod, slem, svart
galla och gul galla. Melankolikern med sin dystra
sorgsenhet skulle behärskas av den svarta gallan,
ko-lerikern med sin surmulenhet och lätthet till vrede
av den gula gallan, flegmatikern med sitt lugn och sin
sävlighet av slemmet och sangvinikern med sin glada
lättrördhet och känslighet för stämningar av blodet.
Med ett gemensamt namn brukar man tala om denna
typindelning som de fyra temperamenten. Med
temperament avser man då benägenheten för vissa
känslomässiga reaktioner och de till den ursprungligt
givna utrustningen hörande reaktionerna. Psykologin
menar alltså med temperament inte det man i dagligt
tal avser, såsom livlighet, häftighet eller t. o. m.
eldighet. - Hippokrates och Galenos menade med
temperament en viss blandning av kroppsvätskorna, och
den innebörd de lade i begreppet har blivit bestående,
även om de tog fel i fråga om förutsättningarna för
temperamenten. Den moderna karakterologin har
visat att de hippokratiska teoretikerna arbetade efter
riktiga principer, när de sökte orsaken till olikheterna
inom människorna. Nutida forskning har visat att
in-söndringskörtlama, som producerar olika hormoner,
spelar stor roll i sammanhanget.
Karakterologins utveckling
På grund av Galenos auktoritet blev det
hippokratiska systemet länge bestående. Med renässansen
började dessa frågor på nytt debatteras och kom särskilt
att uppmärksammas i den pedagogiska debatten
under 1500-talet. Man experimenterade då med olika
ka-raktärsbestämningar för att avgöra vilka elever som
vore mest lämpade för högre studier och för
undervisning i elitklasser. Jesuiterna t. ex. försökte med
lämplighetsprövningar utröna vilka elever som var
bäst skickade att utbildas inom orden och få höga
poster där. Många av den tidens främsta
personligheter sysslade med hithörande problem, men eftersom
inga hållbara resultat uppnåddes, mattades intresset
efter hand. Kanske berodde det också på sådana
förvillelser som Giovanni Battista della Porta gjorde
sig skyldig till. Han jämförde djurs och människors
utseenden och tillskrev människorna samma egenskaper,
som fanns hos de djur de liknade.
Försöken att tolka människans karaktär med
ledning av hennes utseende och hennes yttre över huvud
taget fortsatte under 1700-talet bl. a. med flera
skrifter av Goethes ungdomsvän, sedermera kyrkoherden i
Zürich Johann Kaspar La’vater. Han antog att
människans utseende och beteende i alla detaljer uttryckte
karaktären och använde bl. a. handstilstolkningar för
sina karakteristiker. Han gjorde många fina
iakttagelser men saknade vetenskaplig metod och lät sina
slutsatser bli alltför vittgående. Säkerligen var han en
god människokännare, men han generaliserade väl
mycket och hans försök till typbestämning ger inte
tillräcklig vägledning. Proven från hans analyser ger inte
allmänt användbara mallar för människobedömning.
Mera spekulativ och metodisk, men också mera
verklighetsfrämmande än Lavater var österrikaren
Franz Joseph Gall, som i början av 1800-talet föreläste
i Paris om sina karakterologiska rön. Gall är
upphovsman till frenologin eller läran om hur man av
huvudets form sluter sig till karaktärens beskaffenhet. Han
trodde att storleken hos olika partier i hjärnan var
bestämmande för styrkan hos de olika
karaktärsdragen. Gall synes ha varit föregångare i fråga om att
lokalisera olika hjärncentra, men hans slutsatser i fråga
om deras påverkan på skallens yttre form är felaktiga.
Man kan inte av en utbuktning här och en inbuktning
där dra slutsatsen att en människa är intelligent men
har dålig moral. - Dylika svagheter hemföll dock även
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
