Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kautschuk — från indiansk leksak till världsprodukt - Naturlig kautschuk - Syntetisk kautschuk - Kavalleri — hästen som blev pansar och cykel - Vapentekniken reducerar kavalleriets betydelse - Spaning och rörlig strid moderna kavalleriuppgifter - Gamla tiders kavalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1972 KAVALLERI ____________________________________
Den ryska gummiproduktionen bygger sålunda i stor
utsträckning på mjölksaften i den sibiriska
maskrosen, medan man i USA vunnit goda resultat genom
odling av en Parthe’nium-?iXt., guayule.
Gummits roll i vår tid behöver knappast påpekas.
Redan spädbarnen använder gumminapp, gummibyxor
och ligger på en gummiduk. Senare i utvecklingen
kommer bollen, radergummit, cykelringen, bilringen,
tuggummit, pipan (hårdgummi), regnrocken osv.
Kemister och läkare använder gummihandskar etc.
Syntetisk kautschuk
Syntetisk kautschuk framställs numera i stor
skala. Som utgångsmaterial används bl. a. butadien, en
organisk förening, som framställs ur acetylen.
Efter
som acetylen erhålls ur kalciumkarbid och vatten,
kan således kautschuk tillverkas fabriksmässigt ur så
enkla utgångsmaterial som kol, kalk och vatten.
Butadien uppslammas i vatten och behandlas med
metalliskt natrium, varvid det polymeriseras till en
kaut-schukliknande plast. Denna metod tillämpades först
i Tyskland och kautschuken har fått sitt namn, buna,
av de använda utgångsmaterialen Zmtadien och
natrium. I USA utgår man vid framställning av
syntetisk kautschuk vanligen från en förening av
butadien, klorbutadien, och denna kautschuk säljs under
namnet neopre’n. Blandar man butadien före
poly-merisationen med andra ämnen, kan man erhålla
kautschuksorter med olika önskvärda egenskaper,
t. ex. olöslighet i oljor, motståndskraft mot värme.
HÄSTEN SOM BLEV PANSAR OCH CYKEL
KäVALLERI. Soldater till häst har förekommit
sedan äldsta tider. Redan Alexander den store höll sig
med ett högtstående kavalleri, som bl. a. utmärkte sig
i slaget vid Arbela 331 f. Kr., då det på en dag gjorde
en förflyttning på 12 mil.
Under medeltiden kom kavalleriet - eller rytteriet,
som det också kallades - att dominera krigföringen.
Det var emellertid inte ordnat i förband utan bestod
av en samling »kvalitetskrigare», som stred var för
sig. Dessa riddare skyddade sig och sina hästar med
rustningar av pansar och var beväpnade med lans och
svärd.
Med eldvapnens tillkomst och utveckling blev
pansarrustningen omodern och avskaffades efter hand.
Pistol och karbin infördes som nya vapen, och
kara-kollen blev det vanliga stridssättet. Denna tillgick så,
att man gjorde halt på ett par 1 o-tal meters avstånd
från motståndaren, avfyrade eldvapnen, red tillbaka
och laddade om. Led efter led red sedan fram och
upprepade samma manöver.
Gustav II Adolf bröt med denna stela stridsteknik
och införde korta attacker till häst i galopp och med
blanka vapen, dock med understöd av eldvapen. Karl
XII gick ännu längre och lät sitt kavalleri anfalla i
fyrsprång med ryttarna sammanslutna knä vid knä.
Det karolinska rytteriet anses för övrigt ha varit av
mycket hög klass, troligen världens bästa vid denna tid.
Vapentekniken reducerar kavalleriets betydelse
Första världskrigets erfarenheter, främst i fråga om
den genom artilleri och kulsprutor starkt ökade
eldverkan, medförde väsentliga ändringar i kavalleriets
stridssätt. På västfronten med dess utpräglade
ställningskrig kunde kavalleriets rörlighet sällan göra sig
gällande, och där befintliga kavalleristyrkor fick snart
lämna sina hästar och göra tjänst som infanteri. På
östfronten bibehölls hästarna, men de användes
huvudsakligen som fortskaffningsmedel, och striden
utfördes i allmänhet till fots. Kavalleriförbandens
eldkraft ökades genom att kulsprutor och granatkastare
infördes i vapenutrustningen.
Under andra världskriget demonstrerades
kavalleriets svaghet under det polska fälttåget 1939, då det
välutbildade men traditionsbundna polska rytteriet i
fruktlösa anfall snabbt dukade under för den moderna
tyska maskinarmén. Under krigets senare skede
använde ryssarna kombinationen pansar
förband-kavalleri med framgång i striderna mot de retirerande tyska
stridskrafterna.
Spaning och rörlig strid moderna kavalleriuppgifter
Våra dagars kavalleri består inte bara av ryttartrupp
som tidigare utan har till stor del omvandlats till
cykel-och pansarförband. Det används främst för
spanings-uppgifter på stora avstånd och i vägfattig terräng samt
för sådana stridsuppgifter, som fordrar stor rörlighet,
t. ex. fördröjningsstrid och flankanfall.
Ryttartrupp strider numera till fots i stort sett på
samma vis som infanteri, och hästen är endast ett
transportmedel i likhet med motorfordon, cyklar osv.
Strid till häst förekommer bara i undantagsfall,
såsom vid överraskande sammanstöt med patruller e. d.
Gamla tiders kavalleri
Kavalleriet indelades förr i olika slag beroende på
utrustning och uppgifter. Kyrassiärerna var tungt
kavalleri, s. k. linje- eller slagkavalleri, utrustat med
värja, karbin och pistol. Dragonerna hade i stället för
karbin gevär med bajonett och var sålunda ett slags
uppsuttet infanteri. Till det lätta kavalleriet hörde
husarerna, beväpnade endast med sabel och pistol,
samt ulanerna eller lansiärema, som de kallades i
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
