Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kikare och astronomiska tuber — hur stora avstånd förkortas för ögat - Den astronomiska tuben - Finns någon gräns för en kikares förstorande förmåga? - Kikaren verkar som ljusuppfångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIKARE 1991
Observatoriet på Mount Palomar med världens största teleskop, 5 m i genomskärning. Jättekupolen kan med sin öppning vridas
efter behag. Kikaren uppbärs av en kolossal monteringsanordning. Observatören är placerad i en bur i kikarens öppning.
(Strålarna behöver därför inte reflekteras åt sidan som på bilden på föregående sida).
Den astronomiska tuben
kan sägas vara en kamera med stor brännvidd, i vilken
den verkliga bild som de av objektivet sammanbrutna
strålarna alstrar dock inte uppfångas på en plåt utan
i stället iakttages genom okularet, vilket härvid
fungerar som förstoringsglas.
I en kikare ser man det betraktade föremålet under
större synvinkel än med blotta ögat. Det är som om
det hade flyttats närmare iakttagaren. Dess skenbara
storlek har m. a. 0. ökats. Förstoringen är
approximativt lika med kvoten mellan objektivets och okularets
brännvidder. Om t. ex. det förras brännvidd är 6 dm
( = 600 mm), det senares endast 6 mm, förstorar
kikaren 100 gånger. Till samma kikare brukar höra flera
okular med olika stora brännvidder, varigenom
alltefter behovet olika förstoringar kan erhållas. Ett
okular med större förstoring gör att det område som på
en gång kan överblickas, synfältet, blir mindre,
varför det ibland kan vara fördelaktigt med mindre
förstoring.
Finns någon gräns för en kikares förstorande
förmåga ?
Skulle man inte kunna uppnå oerhörda förstoringar
genom att i en kikare insätta ett okular med ytterst
liten brännvidd? Här finns dock både teoretiska och
praktiska gränser, av vilka de praktiska syns väga
tyngst. I praktiken kan inte ens de bästa objektiv ge
felfria bilder, och felen framträder alltmer med ökad
förstoring. Därtill kommer atmosfärens störande
in
flytande. Man kan visserligen lätt räkna ut, att månen
vid t. ex. 4 000 gångers förstoring skulle synas lika
nära, som om den blott vore omkring 10 mil avlägsen.
På grund av luftens orolighet och instrumentens
bristfälligheter, som samverkar till en med förstoringen
ökad oskärpa eller suddighet hos bilden, torde man
dock vid studiet av månytan eller planeterna inte ens
i undantagsfall, då luften är särskilt lugn och ren,
kunna utnyttja mer än bortåt 1 000 gångers förstoring.
Kikaren verkar som ljusuppfångare
En kikares värde beror inte blott på bildskärpan
och förstoringen utan även på ljusstyrkan. Betraktar
vi stjärnhimlen genom en kikare, stor eller liten, så
syns stjärnorna inte förstorade, men vi iakttar många
fler än med blotta ögat. På grund av stjärnornas
oerhörda avstånd förefaller de i själva verket alltjämt
som små lysande punkter, hur stark förstoring man
än må använda. Att däremot deras antal synes ökat,
beror på att kikaren verkar som en ljusuppfångare,
motsvarande vad en hörlur är för örat. Det ljus som
från en stjärna faller på objektivet samlas av detta i
brännpunkten, varifrån ljusknippet går isär men
sedan sammanbrytes av okularet till ett smalt
strålknippe, som infaller genom pupillen på näthinnan.
Ju större objektivets öppning, dvs. diametern av dess
fria yta, är, desto mer ljus förmår objektivet uppfånga
från en och samma stjärna, och desto klarare
framträder denna för det beväpnade ögat. Stjärnor
osynliga för blotta ögat blir härigenom synliga.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
