Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloster och munkordnar — i avskildhet från världens oro - Munkarnas paradis ligger i Asien - Askes och munkliv i antiken - Hur de första kristna sökte fly från världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2014 kloster
I AVSKILDHET FRÅN VÄRLDENS ORO
Kloster och munkordnar, i en ofta
sjungen psalm heter det:
Jag är en gäst och främling
som mina fäder här.
Mitt hem är ej på jorden,
nej ovan skyn det är . . .
Denna känsla av främlingskap här i världen är ett
religiöst fromhetsdrag från skilda tider, länder och
folk. Men även gäster och främlingar behöver
någonstans att bo. De vill ha en lugn och fredad plats utan
jäkt och larm, där de kan »stadigt förbliva» och
bereda sina själar till det högre liv som de väntar och
hoppas på. Att förbliva på samma plats, säger den
helige Bernhard, är ett grundvillkor för att varaktigt
kunna fästa sitt sinne vid ett. För alla dessa sökande
själar öppnar klostret en vänlig och helgad fristad.
Munkarnas paradis ligger i Asien
Religionerna är många, men likheter finns i
bekännamas både liv och tro. Kloster och munkliv i en eller
annan form har hemortsrätt över hela jorden. Det
förvånar oss dock knappast, att forntidens indier här står
i särklass. Detta filosofiska och opraktiska
drömmarfolk med sin klara och skarpa idealism föraktade
jor-delivet och längtade efter »den drömlösa sömnen» i
nirvana. Eremiter och munkar i tusental hade redan
länge uppfyllt landet, när prins Gotama, även kallad
Buddha, framträdde som stiftare av en stor
munkorden och en stor världsreligion (omkr. 500 f. Kr.).
Själens upplysning, stilla frid och upphöjda ro är
buddhistiska ideal. Buddhas lärjungar är också vad
vi kallar tiggarmunkar: »Lyckligt leva vi, som äro
utan ägodelar; vi skola leva av vår glädje.»
De kringvandrande tiggarfilosoferna hade sin fasta
punkt i klostret. Först var det bara några enkla kojor
och hyddor i en trädgård. Sedan uppstod väldiga
anläggningar för tusentals munkar och nunnor. Templet
»mitt i byn» skulle tjäna den gemensamma bikten och
förvara bilder och reliker. Synnerligen märklig blev
detta klosterväsendes utveckling i det buddhistiska
Tibet, där den mäktige högste chefen (Dalai-Lama)
även var landets världslige herre. Man har räknat med
ända till 3 000 kloster i landet, det största med
omkring 10 000 munkar. Däremot tyckte de flitiga och
praktiska kineserna inte så bra om munklivet.
Myndigheterna klagade över att folket förleddes till lättja,
och snart hördes talet om munkarna som »bikupans
drönare». Lagar utfärdades mot buddhistklostrens
utbredning. I Japan och Bortre Indien (Birma och
Siarn) har de fått starkare fotfäste.
Asien har också många andra munksamfund. I
jaina- (jina-)sekten t. ex. är askesen (fasta,
späkning-ar och annat självplågeri) oerhört sträng. Även
muhammedanska kloster har upprättats i stort antal.
Askes och munkliv i antiken
Öster och väster möttes på många punkter i den s. k.
hellenismens religionsblandning under århundradena
före och efter vår tideräknings början. Även här
framträdde ett slags munkliv. I hellenismens
»mysterier»-slöt man sig samman i broderskap för att gemensamt
syssla med själens rening och invigning till ett högre
liv. Isis- och Mithraföreningarna är exempel härpå.
Forskarna anser dock inte, att Asiens munkordnar
varit förebilderna för vare sig detta eller det
kristna klosterväsendet. Däremot har själva den asketiska
livssynen - dvs. uppfattningen av naturen och kroppen
såsom onda - inte framträtt helt utan österländska
inflytelser. Och denna livssyn blev en mycket viktig;
förutsättning inte minst för den medeltida
munkfrom-heten i Europa.
Hur de första kristna sökte fly från världen
Men en »flykt undan världen» låg dock även i den
äldsta kristendomens eget väsen. Man såg ju historien
och livet i starkt eskatologiskt perspektiv och väntade
därför på den yttersta tiden. Det är dock egendomligt
att se, hur denna asketiska anda, som ju åtminstone
inte i Jesu förkunnelse har något verkligt stöd,
fortlevde och t. o. m. förstärktes, även sedan läget för
de kristna blivit ett helt annat. När det visade sig, att
man misstolkat orden om den yttersta tiden, och när
förföljelserna upphörde och de kristna började få makt
och inflytande i stat och samhälle, levde dock den
asketiska livssynen kvar. Säkert får man här räkna
med inflytande från hellenismens askes. Alltnog: en
mängd kristna började oroas just av kyrkans
förbättrade villkor och föredrog att skilja sig från den
kristna gemenskapen och leva ensamma (grek,
mo-nako’s, ensam, därav vårt ord munk). I Egypten
började man för säkerhets skull lämna städerna och dra
sig ut i någon närbelägen öken (grek. eremi’a, öken,,
därav det svenska eremit), där »luften var renare,,
himlen mera öppen och Gud närmare». Redan på
300–talet blev det emellertid här klent beställt med
ensamheten: vissa ökentrakter blev tidvis alldeles
överfyllda av dessa sällsamma gäster. Den helige Antonius
från Alexandria, mest känd bland forntidens kristna
eremiter, är ett exempel på ökenluftens hälsosamhet:
han blev över 100 år gammal. Men sinnets och själens
ro och hälsa fick han inte alltid njuta i sina klipphålor
och ökenruiner. För hemska anfäktelser och frestelser’
är kanske den ensamme allra mest utsatt.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
