Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koralldjur och maneter — havsbottnens färgprakt - Hur korallöarna har uppstått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2064 koraller
HAVSBOTTNENS FARGPRAKT
Koralldjur och maneter. De röda
korai-ler vi bäst känner till här i Sverige är delar av ett fast,
rött axelskelett som utgör den bärande stommen i den
i Medelhavet förekommande ädelkorallen. I havet är
det överdraget av ett mjukare lager som kallas barken.
I detta lager sitter små stjärnformiga djur,
koralldjuren. De är mycket enkelt byggda och liknar i viss
mån en säck med en munöppning, omgiven av 8
fångarmar. Själva säcken består av en i flera fack
uppdelad, stor mage, som står i förbindelse med de
närgränsande individernas magar. Djuren bildar således en
koloni. De enskilda individerna liknar med sina
fångarmar sirliga, snövita blommor. De lever av
småorga-nismer vilka följer med havsströmmarna och fångas
upp av fångarmarna, som stoppar ner dem i magen.
Ädelkorallen förekommer som sagt i Medelhavet,
särskilt vid de joniska öarna, Algier och Tunisien, samt
vid Kap Verdeöarna i Atlanten. Dessutom finns den i
Ostasien. Den tillhör en grupp av koralldjuren, som
kallas hornkoraller. Sådana finns också vid vår
västkust fastän utan det hårda axelskelettet hos
ädelkorallen.
Korallerna i de s. k. korallreven i vissa tropiska hav
med hög temperatur och salthalt, framför allt i
Ocea-nien samt utanför Australien och Nya Guinea, tillhör
helt andra arter, som till skillnad från ädelkorallerna
är sexsymmetriska. Också dessa koralldjur är
säck-formiga och kolonibildande. Kolonibildningen
kommer till stånd genom knoppning. I de veck, som delar
upp magsäcken, bildas könsorgan som avsöndrar
äggceller och sädesceller. Äggcellerna utvecklas till små
flimmerhårbeklädda larver som simmar omkring i
vattnet, tills de en dag slår sig ner på fast grund på
bottnen. Då förlorar de sina flimmerhår och växer ut
till det lilla säckliknande djur, en polyp, som är
början till korallstocken. Från dess bas utbildas en
kalkmassa, som lyfter djuret uppåt och växer in i dess
hå-lighet med särskilda lameller. De genom knoppningen
uppkomna korallstockama bildar tillsammans
korallrevet och växer upp emot havsytan.
Det finns en mängd olika koralldjur, och frågan är,
om de inte hör till det vackraste jorden har att visa
upp. De lämnar Rivierans hela slösande blomprakt
långt bakom sig. En förf, berättar om ett korallrev att
»där var en praktfull kaskad av färger som erinrade
om en liten fläck med rödlila klockljung på den skotska
ljungheden. Det fanns homkoraller, vilkas grenar
skiftade i ljusgröna schatteringar, medan spetsarna brann
som levande ljus med rödgula flammor. Och runt
omkring härskade ljusröda och blå färger, alla skiftningar
från korallens dämpade spektrum.»
En annan förf., den kände djuphavsforskaren
Wil
liam Beebe, framhåller: »Själva vattnet förhindrar
uppkomsten av alla skrikande färger, dess perspektiv
frambringar den mest utsökta harmoni av
pastellfärgtoner. Filtrerad genom dess mjukhet upplöses den
grövsta, mest prunkande korallrovfisk till de dämpade
färger man finner i en av ålder bleknad gobeläng. Vill
någon ha moderna eller futuristiska mönster, kan
ingen opiumdröm jämföras med en korallfisk eller en
vred bläckfisk.»
Till allt detta hör den fullständigt obeskrivliga
form-och färgprakten hos de fiskar, krabbor, räkor,
bläckfiskar, sjöanemoner m. fl. som lever i denna
förtrollade värld, där korallblocken ser ut som fantastiska
sagoslott ur vilkas dörrar och fönster skimrande
varelser i sällsamma kläder tittar fram.
Hur korallöarna har uppstått
Eftersom de revbildande koralldjuren fordrar hög
temperatur och klart, salthaltigt vatten, finner man
dem endast i tropikerna. De tål inte uttorkning och inte
heller stora djup. Blir vattnet mer än 55 meter djupt,
t. ex. genom bottnens sjunkning, dör de. När
koralldjuren når upp till havsytan dör de också, och
korallstockarna bryts ner av bränningarna. Stora stycken
rycks loss, och materialet samlas och tornar upp sig
allt högre. Till sist når det över högvattensnivån.
Växtdelar av olika slag kommer drivande och spolas upp,
multnar och bildar jord. Frön, ofta kokosnötter, följer
med havsströmmarna och fastnar i revet, och till sist
har en grönskande korallö med vajande kokospalmer
bildats. Bland dessa har särskilt atollema, de
ring-formade öarna med en lagun i mitten, tilldragit sig
uppmärksamheten. Darwin sysslade mycket med
frågan om deras uppkomst, och han framställde en teori,
den s. k. sänkningsteorin, för deras uppkomst, som
ännu i dag tillerkännes ett stort värde. Han utgick
från att en sänkning av havsbottnen äger rum i de
trakter av tropikerna, där korallrev förekommer. Dessa
har då byggts upp allt högre och högre, samtidigt
som djuren dött bort längst ned. Till en början har
kustrev bildats och därefter barriärrev, som skils från
fasta landet genom ett område av djupare vatten.
Slutligen, när öns bergstoppar helt sjunkit under vattnet,
har ett ringrev uppstått som sedan så småningom, när
sänkningen avstannat, ger upphov till en atoll.
Den amerikanske forskaren R. A. Daley har år 1915
uppställt en annan teori, glacialteorin. Han fäster
uppmärksamheten på att havet under istiden måste ha
stått betydligt lägre än nu, emedan stora vattenmassor
var bundna i form av is och snö vid polerna. Man har
svårt att föreställa sig det, men de anses ha haft
sådana dimensioner att om hela jorden bleve isfri, skulle
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
