Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koralldjur och maneter — havsbottnens färgprakt - Hur korallöarna har uppstått - Havsanemonerna — havets nejlikor och dahlior - Sötvattenspolypen - Hydroidpolyperna - Maneterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o66 koraller
T. v. atoll, t. h. atollens
uppkomst enligt Darwins teori.
Koralldjuren har byggt runt
en klippa och genom
havsbottnens sänkning har de
tvingats fortsätta högre och högre.
Slutligen har revet genom
ytterligare nivåförändringar nått
ytan.
havet stå 60-140 m högre nu än vad det gjorde då.
Allt har ju inte smält bort men tillräckligt ändå, för
att en avsevärd höjning av havsytan skall ha kommit
till stånd. Dessutom utövade de större ismassorna en
starkare dragning än nu på havet. I koralltrakterna
skulle denna dragning ha sänkt havsytan omkring 10
m. Genom inverkan av bränningarna har en hel del av
de korallrev, som bildats under ett varmare klimat än
istidens, brutits ned och många öar har avplanats helt
och hållet. Efter istiden, då det på nytt blev varmare,
uppstod återigen korallrev på dessa gamla bankar.
Samtidigt steg vattnet, och förutsättningar skapades
för koralldjuren att bygga vidare uppåt. Så skulle på
ett rakt motsatt sätt än vad som förutsättes i Darwins
teori korallrev och atoller bildas i våra dagar.
Forskarna har inte nått enighet om korallrevens
uppkomst. Möjligt är att båda teorierna äger fog för sig.
Havsanemonerna — havets nejlikor och dahlior
Till koralldjuren hör också sjö- eller
havsanemo-nema, som på grund av sitt blomlika utseende fått
namnet havsrosor. De är byggda på samma sätt som
koralldjuren, en säck som gör tjänst som en mage,
en munöppning omgiven av tentakler, och en fotskiva
med vars hjälp de dock i motsats till koralldjuren kan
glida omkring långsamt på klippbottnen. Det går inte
fort. En havsanemon, som man iakttog, förflyttade sig
49 cm på 24 timmar.
Förökningen sker genom delning eller knoppning
eller med hjälp av könsceller. Alltefter tentaklernas
storlek utgörs födan av planktonorganismer eller
småfisk. Bytet förlamas med hjälp av nässeltrådar, som
djuren skjuter ut från tentaklerna eller
magsäcksväg-gen.
Sötvattenspolypen
I våra sötvatten har vi ett litet djur,
sötvattenspolypen, som till hela sin byggnad överensstämmer med
koralldjuren och havsanemonerna. Den är bara några
mm lång och bildar inga kolonier. Den lever av
planktonorganismer, bl. a. de små kräftdjuren, som den
fångar med sina tentakler. Man finner den på
näckrosstjälkar, andmat osv.
Hydroidpolyperna
Mycket närbesläktade med sötvattenspolypen är
havets hydroidpolyper. De har generationsväxling. Den
ena generationen, polypen, består av små fastsittande
djur som förökar sig genom knoppning och är
kolonibildande, den andra består av små fritt simmande djur,
manetliknande medusor, och förökar sig med hjälp
av könsceller. Men mellanformer finns.
Det befruktade ägget växer ut till en larv, som
simmar omkring någon tid och sedan slår sig ner på
bottnen eller något föremål på den och växer ut till en
ny hydroidpolyp.
Hydroidpolyperna förekommer också i vårt land,
vid västkusten och t. o. m. ett stycke in i Östersjön.
Maneterna
De små medusorna påminner om de välkända, stora
maneterna. De är också besläktade men visar stora
olikheter i fråga om sin uppkomst. Liksom medusorna
bildar maneterna könsceller. I mitten av deras kropp,
under den välvda klockan, sitter en munöppning som
leder in i en stor magsäck. Den är omgiven av
fångtrådar med nässelceller som bedövar bytet. Hos vissa
arter inverkar de kraftigt också på människans kropp
och förorsakar en brännande smärta.
Äggen utvecklas till små larver som simmar omkring
i vattnet en tid, varefter de sätter sig fast på botten
och växer ut till helt små polyper. Genom insnömingar
på tvären delar dessa upp sig i skivor, vilket kommer
dem att likna en stapel med tallrikar. Den ena efter
den andra av skivorna lösgör sig och vänder sig om
samt simmar bort. På undersidan bildas en mun, och
maneten är färdig.
Maneterna uppträder ofta i oerhört stora mängder.
De är inte av någon ekonomisk betydelse för oss
människor, emedan de så gott som uteslutande består av
vatten, till över 96 %.
Trots att maneterna har sina för fiskarna ytterst
farliga bränntrådar, riskabla som högspänningstrådar
för oss, så söker ändå en hel del småfisk skydd under
klockan hos vissa maneter strax innanför virrvarret av
nässeltrådar. De är inte okänsliga för nässelcellernas
gift. En forskare såg vid ett tillfälle fyra av dem dödas.
Tre var redan indragna ett gott stycke i munnen. Den
fjärde gjorde sig fri men sjönk döende till botten.
Brännmaneten eller röda maneten finns vid
västkusten liksom öronmaneten eller sjökalven, som är
blåaktig. Den senare går även in i Östersjön upp till
Stockholms skärgård.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
