Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerkvist, Pär — från »Ångest» till »Barabbas» - De grundläggande problemen - Ungdomligt genombrott - Lagerkvists humanism - Dvärgen och Barabbas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2124 LAGERKVIST ____________________________________
glädje, vördnad, kärlek och hat, uttryck för det
allmänmänskliga som höjer sig över individualiteten».
Bara genom att - liksom myten och det gamla
eposet - koncentrera sig till det största och mest
elementära kan dikten nå betydenhet. Sambandet mellan
detta krav och Lagerkvists psykologiska »ekvation»
är uppenbart.
Ungdomligt genombrott
I Ordkonst och bildkonst angav han en konkret
förebild i det kubistiska måleriet, som han kort förut
hade lärt känna under en Parisresa. Hans första
litterära försök - Människor (1912) och Två sagor om
livet (1913) - hade varit trevande; nu försökte han
åstadkomma en kubism i ord. Men varken Motiv
(1914) eller Järn och människor (1915) bekräftade
metodens gångbarhet. Det verkliga genombrottet kom
med diktsamlingen Ångest (1916), där den häftigt
personliga tonen med ett förtvivlans skri bryter sig
igenom teorierna. Detta betyder inte att Jngwt-stilen
vore formlöst spontan. Den är inte utspekulerad, men
den är präglad av säker artistisk kontroll mitt i sin
upprördhet. Det skulle gång på gång visa sig att
Lagerkvist har sin avgörande styrka i denna spänning
mellan uttrycksbehovets och programmets krav.
Närmast vände sig Lagerkvist till teatern. Där
kunde han anknyta till Strindbergs senare, genialt
symbolistiska stil, som han utvecklade ännu några
steg mot expressiv förenkling i Sista mänskan (1917),
Den svåra stunden (tre enaktare, 1918) och Himlens
hemlighet (1919); det genomgående temat är döden,
den skräck för intigheten som diktaren säger sig ha
känt redan som barn. Det senast nämnda skådespelet
trycktes i volymen Kaos, som också innehöll en rad
märkliga dikter på vers och prosa. Sin storhet som
lyriker bekräftade Lagerkvist med Den lyckliges väg
(1921), där han i en intill naivism förenklad form
uttryckte en ljusare livsstämning, något tidigare
gestaltad på prosa i Det eviga leendet (1920); i den
boken gav han en framställning av sin väg till en tro
på livet »sådant det är», som måste räknas till hans
mest lysande konstnärliga prestationer.
Lagerkvists humanism
Men livstron var inte fast rotad hos honom. Under
20-talet går han från återvändande tvivel och
svartsyn till en tro på människan, vars andra sida är
förakt för det djuriskt obarmhärtiga »livet». Denna väg
betecknas av dramat Den osynlige (1923),
prosaboken Onda sagor (1924), diktsamlingen Hjärtats
sånger (1926) och betraktelseboken Det besegrade
livet (1927). Han förkunnar sin tro på »det gudomliga
hos människan», »det goda» och »det stora
gemensamma»; i full överensstämmelse med sin ekvation
tappar han i stället bort sanningen. Dualismen blir
under denna period våldsam, nästan krampaktig.
Konstnärligt kan Lagerkvist hålla balansen genom att
företa ett närmande till en mera realistisk form
-(skådespelet Han som fick leva om sitt liv, 1928, och
novellsamlingen Kämpande ande, 1930).
Under 30-talet sörjer de upprörande politiska
händelserna för att Lagerkvists nya humanism får en
starkare förankring i verkligheten. Det stort
upplagda dramat Konungen (1932) och diktsamlingen Vid
lägereld (s. å.), en av skaldens förnämsta, är de
tidigaste symtomen, och Bödeln (1933) - utgiven
både som prosaberättelse och som skådespel - är
bekräftelsen på hans fasta och kompromisslösa
tidsen-gagemang. Lagerkvist är inte optimist på människans
vägnar; men han håller bestämt på att människan är
en andlig möjlighet och att troheten mot denna är
hennes enda värdiga uppgift. Reseboken Den knutna
näven (1934) och de bittra prosasatirerna I den tiden
(1935) utvecklar temat vidare, likaså diktsamlingen
Genius (1937) och två nya skådespel, Mannen utan
själ (1936) och Seger i mörker (1939). En viss
avmattning kan dock iakttas under 30-talets senare år;
ekvationen sätts ur spel och den inre spänningen viker
för en beredskapsattityd, som knappast är lika
fruktbar. Inte heller reflexionsboken Den befriade
människan (1939), allmogedramat Midsommardröm i
fattighuset (1941), diktsamlingarna Sång och strid (1940)
och Hemmet och stjärnan (1942) är fullt i nivå med
Lagerkvists bästa verk. Också i hans senare dramatik
- De vises sten (1947), Låt människan leva (1949)
- kvarstår någonting trevande och halvgånget.
Dvärgen och Barabbas
Det är som prosaberättare Lagerkvist har gjort sin
tyngst vägande insats efter 30-talet. Dvärgen (1944)
är hans enda försök i det bredare romanformatet:
en färgrik renässansberättelse, där Lagerkvists
spekulation över det onda i livet får rikare belysning
än någonsin förut genom den skrämmande
titelfiguren. Lika betydande är Barabbas (1950). I denna
bok har Lagerkvist helt avstått från förkunnelse och
nöjt sig med att framställa de stora frågornas
plågsamma, alltid lika mångtydiga närvaro. Berättelsen
syns förena obegränsad enkelhet med obegränsad
komplikation; så nära har Lagerkvist kanske aldrig
varit sin ungdoms dröm om den fullständigt
engagerade men också fullständigt objektiva formen, sagans
och mytens form.
Lagerkvist har småningom blivit mer uppburen
och hyllad än någon av sina samtida diktarkolleger i
Sverige; 1952 erhöll han nobelpriset. Av allt att döma
kan han ännu komma att ge mycket. Ett tecken därpå
är diktsamlingen Aftonland (1953), som visar att han
också på detta område har kvar sin utomordentliga
förmåga att gå vidare och förnya sig - samtidigt
som han med en nästan besatt envetenhet fortsätter
att kretsa kring sin gamla ekvation, sina eviga och
oföränderliga grundproblem.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
