Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latin — den klassiska bildningens språk - Från Tiberius till Hadrianus - Senantiken - Den kristna litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATIN 2143
Den franske målaren Ingres
har här skapat en fantasibild
från den latinska litteraturens
guldålder. Inför kejsar Augustus
deklamerar Vergilius ur sitt
stora verk Eneiden, och
kejsarens maka Octavia har gripits
så starkt av en tragisk episod i
berättelsen att hon fallit i
vanmakt.
talar också om den latinska litteraturens silverålder.
Av den tidigare kejsartidens skalder kan nämnas
spanjoren Martia’lis, den latinska
epigramdiktningens klassiske representant, beundransvärd genom sin
uppfinningsrikedom och sin virtuosartade teknik.
Satirikern Juvenalis gisslade sin tids lyten med en
bister och tämligen skadeglad envishet. Mera
betydande är prosaförfattarna. Se’neca, Neros berömde
lärare och minister, skrev i sin poängterande stil en
rad filosofiska avhandlingar i stoisk anda. Från
honom stammar också några tragedier, av vilka den
mest intressanta är Octa’via, behandlande ett drama
ur samtidens historia. En plats för sig i litteraturen
intar den satiriska roman som tillskrives Neros
»smakråd» Petro’nius och vars mest berömda
episod skildrar den rike uppkomlingen Trimalchios
gästabud. Lika intressant genom sitt originella språk som
genom sin geniala människoskildring är den en av
de mest givande sedemålningar som vi har från
antiken. Ta’citus, Roms störste historieskrivare,
tecknade i en originell, konstnärligt fulländad stil Roms
öden efter Augustus’ död. Ett särskilt intresse för oss
har hans skrift Germania, vari svenskarnas namn för
första gången nämnes i litteraturen.
Senantiken
Av ännu senare författare förtjänar afrikanen
Apu-le/us att nämnas. I anslutning till grekiska
äventyrsromaner skildrade han i sitt prosaepos
Meta-morpho’ses (Förvandlingarna) sin hjältes underbara
upplevelser i Tessalien, trolldomens och de mystiska
äventyrens förlovade land under antiken.
Omkr. 200 börjar den latinska poesin förändras
både formellt och innehållsmässigt. Det vackraste
exemplet på den nya, nära nog romantiska tonen är
Pervigi’lium Ve’neris (Venusvakan). Under senare
300-talet uppträder historikern Ammianus
Marcelli-nus, som skrev kejsar Julianus’ historia, och poeterna
Ausonius och Claudianus. Det märkligaste profana
litterära verket från senantiken tillhörde dock
rättsväsendet: den på kejsar Justinianus I:s befallning
utgivna lagsamlingen Corpus iuris civilis (534), som i
århundraden både till innehåll och stil påverkat
eftervärlden.
Den kristna litteraturen
Även inom den latinska litteraturen medförde
kristendomen en förnyelse. Redan de första kristna
latinska författarna - Tertullianus och Cyprianus
- är överlägsna sina hedniska samtida. Och på
300-talet framträder flera stora författare, de latinska
kyrkofäderna Ambrosius, predikare och
hymndiktare, Hiero’nymus, skaparen av den alltjämt i den
katolska kyrkan giltiga bibelöversättningen
»Vul-gata», psalmsångaren Prudentius och framför allt
Augustinus (se särskild artikel).
Den kristna litteraturen på romarspråket
försvagades men avbröts inte av romarrikets fall och
barbarernas härjningar. Den levde vidare och uppnådde
ny blomstring under medeltiden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
