Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leonardo da Vinci — mänsklighetens mångsidigaste snille - Mona Lisa - Leopold, Carl Gustaf af — en gustaviansk hovskald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vetenskaplighet. Denna känsla möter vi i den
drömlika stämningen i hans målningar och i många av hans
teckningar. Bredvid romantikern står
karikatyrtecknaren Leonardo. Den sydländska uttrycksfullheten
får hos honom ibland ett drag av karikatyr: det kan
man se bland de upprörda lärjungarna i
»Nattvarden». I studieteckningarna kommer detta än starkare
till synes.
Mona Lisa
För den stora allmänheten är Leonardo mest känd
genom ett litet antal målningar, varav nästan alla har
världsrykte — i främsta rummet kanske
Louvremu-seets porträtt av den sköna Mona Lisa med det
hemlighetsfulla leendet. Denna målning belyser väl det
nya och av samtiden så högt beundrade i hans konst,
det mjuka ljusdunklet med de fint förtonande
skuggorna. FIos Leonardo bygges således formen inte upp
_______________________________ LEOPOLD 2157
av konturlinjer utan av skuggor, och med förvåning
såg samtiden, hur hans måleri därför tycktes ge ett
mycket mera omedelbart verklighetsintryck än den
närmast föregående konstnärsgenerationen förmått.
Den fina lyriska stämningen i Leonardos konst är
också ett karakteristiskt drag. Ännu mera betyder hans
enhetliga och storslagna formval och kompositionssätt,
den dramatiska personskildringen och den
monumentala, allvarliga och värdiga hållningen i hans konst.
Med dessa karaktärsdrag lade han grunden till
högrenässansens bildkonst; Rafael och Michelangelo är
hans stora efterföljare. Ljusdunkelstilen och den
lyriska stämningen upptogs dock inte av dem eller över
huvud taget i den romerska högrenässansen utan levde
kvar framför allt i det norditalienska måleriet;
ljusdunklet fick långt senare sin mest radikala utbildning
i barockmåleriet.
EN GUSTAVIANSK HOVSKALD
Leopold, Carl Gustaf af (1756-1829). Av alla
författare från »tredje Gustavs dar» var Leopold den
som stod konungen närmast. Genom sin smidighet, sin
takt och sin kvickhet gjorde den fattige
tullkontrollörens son en lysande karriär. Efter studier i Uppsala
och Tyskland framträdde han 1785 som kritiker och
diktare. Redan nästa år blev han konungens litterära
medarbetare och medlem av Svenska akademien.
Gustav HI:s död var ett hårt slag för Leopold, men han
lyckades ställa sig väl med alla följande makthavande.
1809 blev han adlad, och 1818 statssekreterare. Hans
sista år fördystrades av att hans hustru blev
sinnessjuk och han själv blind.
Efter Kellgrens död ansågs Leopold allmänt som
Sveriges störste diktare, och de unga romantikerna
riktade sina angrepp framför allt mot honom.
Angreppen berövade Leopold hans ställning som litterärt
orakel, men inspirerade Tegnér till hans generösa
hyllning till »den blinde siaren Tiresias-Leopold». Näst
efter Kellgren är Leopold den som bäst representerar
den gustavianska klassicismen. Han hade inte
Kellgrens ädla karaktär och flammande patos, men han
var denne jämbördig i vett och kvickhet och
överlägsen i lärdom och skarpsinne. Hans alstring företer ett
utomordentligt karakteristiskt tvärsnitt genom hela
klassicismen. Från den torraste moralpredikan till det
mest frivola skämt spelar Leopold på tidens alla
strängar, om än hans utflykter in på känslosamhetens och
rousseauismens områden är sällsynta.
I den sköna lärodikten Predikaren tecknas den
gyllne medelvägens klassiska vishetsideal med
tillsats av illusionsfri världsklokhet men likväl i ljuset av
»upplysning, frihet, människorätt». Det förbises ofta,
att upplysningen rymmer mycken pessimism. Denna
bottnar ytterst i den nya naturvetenskapens
världsbild: känslan av människans litenhet i universum.
Mångfaldiga gånger har Leopold givit uttryck häråt,
sublimast i Försynen, kanske finast i Människolotten.
Förgängelsekänslan kan ibland ta oväntat ömma
lyriska uttryck som i Ögonkast på naturen:
Oupphörligt, dag från dag,
O Natur! du dig förnyar:
Jordens grönska, luftens skyar
Allt har ungdom och behag
Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har:
Endast jag, som fått ett hjärta,
Är ej mera den jag var.
I den klassiska Vem har rätt? gnistrar kvickheten
och elakheten, i Erotiska oder (1785) den frivola
illusionslösheten, medan den tjusande idyllen Eglé och
Annett (1800) predikar huslighet och förnöjsamhet.
Däremot är Leopolds tragedier Oden (1790) och
Virginia dödfödda försök att skapa svenska
motsvarigheter till den franska klassicismens dramatiska
mästerverk.
Levande än i dag är Leopolds eleganta och klara
prosa. Han var en essäist och kritiker av rang och
utövade bl. a. i sin tidning Extra Posten (1792-95)
samt i Svenska akademien en livlig verksamhet i
upplysningens och den franska klassicismens tjänst.
»Snille och smak» var hans såväl som den
gustavianska akademins valspråk. Allt som avvek härifrån
bekämpade Leopold skarpt. I yngre år stred han vid
Kellgrens sida mot Thorild, på äldre dagar riktade
han träffsäkra pilar mot romantiken.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
